Iran dömer brittiskt par Lindsay och Craig Foreman till tio års fängelse för spioneri

Bilder

×

Lindsay and Craig Foreman, from East Sussex, are being held in Tehran’s Evin prison after being arrested in January 2025. Photograph: Family handout/PA theguardian.com

British couple Lindsay and Craig Foreman, of East Sussex, have been sentenced to 10 years in prison (Family handout) Family handout

Joe Bennett (R) has been campaigning for the release of his parents (Joe Bennett) Joe Bennett

Mr Bennett previously told of vermin-infested kitchens and long periods of solitary confinement at the Evin Prison where his parents are being held (Ehsan Iran) Ehsan Iran

standard.co.uk

‹ ›

Iran har dömt det brittiska paret Lindsay och Craig Foreman till tio års fängelse för spioneri – ett utfall som mindre liknar en rättslig prövning och mer en prissignal på en marknad där sanktioner och militära angrepp sätter villkoren.

Enligt The Guardian greps paret i januari 2025 när de korsade Iran under en jordenruntresa på motorcykel och har hållits i Teherans Evinfängelse. Storbritanniens inrikesminister Yvette Cooper kallade domen ”helt oförsvarlig” och sade att landet ska driva ärendet tills de återvänder. The Evening Standard uppger att paret nekar till anklagelserna, och att anhöriga säger att ingen bevisning redovisats samt att de inte tilläts lägga fram något försvar.

Det mest avslöjande är inte åtalet – ”spioneri” fungerar som universalmedel i auktoritära rättssystem – utan drivkrafterna. Irans fall där utlänningar blir gisslan tenderar att öka just när Teheran vill skaffa sig hävstång: när sanktionerna skärps, när regionala spänningar stiger eller när Washington börjar tala om tidtabeller för flygangrepp. Turister blir brickor när staten förutser förhandling. France24 noterar Storbritanniens fördömande av den ”förfärliga” domen, men fördömanden är billig valuta och ändrar sällan växelkursen.

Paret Foremans egna uppgifter belyser också obalansen. The Standard återger hur Lindsay Foreman beskriver brev och hungerstrejker som de enda verktyg som står till buds, och hur hon underströk att hon försökt argumentera inom Irans egen konstitutionella ram snarare än att åberopa internationell rätt – en nästan rörande tilltro till den inre logiken i ett system som är byggt för godtycke.

För västliga regeringar blir den rituella reaktionen en reseavrådan – en efterhandsfriskrivning som både medger risken och befriar staten från ansvar. Men avrådan fungerar också som fikonlöv: den ändrar inte det faktum att medborgare utomlands återkommande används som påtryckningsmedel i mellanstatliga konflikter, och att regeringar i tysthet ändå förhandlar, ofta via ombud, ofta med eftergifter som aldrig redovisas fullt ut.

Det djupare problemet är institutionellt. När stater normaliserar gisslandiplomati skapar de en pervers marknad. Den frihetsberövande staten lär sig att utlänningar är en tillgång som kan omsättas. Hemstaten lär sig att offentlighet kostar och att hemlighetsmakeri är bekvämt. Och alla inblandade lär sig att ”rättsstat” kan vara en valfri berättelse, inte en bindande begränsning.

I Irans fall är Evinfängelset den fysiska kontaktpunkten för detta system: en plats där rättslig ogenomskinlighet inte är en brist utan själva driftsmodellen. Foremans tioåriga straff är därför mindre en slutpunkt än ett öppningsbud – lagt i ett läge där regionen återigen flirtar med krig.