Tetrismetod dämpar traumatiska återuppspelningar hos vårdpersonal

Ett datorspel från 1980-talet kan ha åstadkommit det som mycket av dagens traumavård ofta misslyckas med: att på ett tillförlitligt sätt tysta den mentala ”återspolningen” av plågsamma minnesbilder.

En studie som uppmärksammats av Euronews och publicerats i The Lancet Psychiatry rapporterar att en kort insats byggd kring Tetris kraftigt minskade påträngande, sinnliga ”återblicksminnen” hos vårdpersonal som utsatts för traumatiska händelser under covid-19-pandemin. Protokollet, som kallas intervention med bildkonkurrerande uppgift (ICTI), utvecklades vid Uppsala universitet tillsammans med forskningsorganisationen P1vital och prövades i samarbete med forskare vid universiteten i Cambridge och Oxford.

Verkningssättet är enkelt. Deltagarna återaktiverade först kort ett traumatiskt minne, utan att återge det i detalj, och utförde därefter en syn- och rumsorienterad uppgift med ”mental rotation” samtidigt som de spelade Tetris på ett avsiktligt långsamt och kontrollerat sätt i omkring 20 minuter. Tanken är att uppta hjärnans syn- och rumsorienterade arbetsminne så att den påträngande bilden får mindre utrymme att återbefästas med full skärpa.

Resultaten, åtminstone som de beskrivs, är inte diskreta. Gruppen som fick ICTI uppges ha gått från ungefär 14 påträngande minnen per vecka vid start till cirka ett per vecka efter fyra veckor – omkring tio gånger färre än jämförelsegrupper som lyssnade på klassisk musik eller fick ”sedvanlig behandling”. Efter sex månader uppges 70 procent av dem som fått ICTI vara helt fria från påträngande minnen. Studien fann också bredare förbättringar av oro, nedstämdhet och allmän funktionsförmåga redan efter fyra veckor.

Två förbehåll förtjänar dagsljus. För det första är ”sedvanlig behandling” ofta ett rörligt mål i psykiatrisk forskning, och kontrollvillkoret spelar roll när själva insatsen är strukturerad, ny och uppmärksamhetsväckande. För det andra är den verkliga prövningen om resultaten kan upprepas i andra grupper, med öppen förhandsregistrering, redovisade effektstorlekar och noggrann hantering av förväntanseffekter och skillnader i följsamhet.

Ändå är de praktiska följderna svåra att bortse från. Om ett skalbart, billigt och i hög grad självadministrerat protokoll mätbart kan minska ett kärnsymtom vid posttraumatiskt stressyndrom, varför präglas traumavården fortfarande av långa köer, tröga legitimeringshinder och en dyr brist på samtalsbaserade insatser? Ett svar är att systemen för psykisk hälsa är optimerade för licensregimer och ersättningskoder, inte för metoder som kan ges billigt, snabbt och utan omfattande grindvaktande.

Om ICTI håller för fortsatt granskning väcker det en besvärande fråga för den terapeutiska etablissemangsvärlden: vad är det patienterna betalar för – behandling eller den omgivande institutionella processen? Det mest omstörtande här är kanske inte Tetris. Det är antydan att effektiv vård kan standardiseras, vara kort och decentraliseras – tre ord som sällan överlever mötet med vårdbyråkratin.