Nykläckta kycklingar kopplar bouba till rund form och kiki till taggig

Nykläckta kycklingar tycks dela ett märkligt perceptionsdrag som länge behandlats som en mänsklig språklig kuriositet: den så kallade bouba–kiki-effekten, där vissa ljud känns som om de ”hör ihop” med rundade respektive taggiga former.

Enligt Ars Technica har de italienska forskarna Maria Loconsole, Silvia Benavides‑Varela och Lucia Regolin testat kycklingar bara en till tre dagar efter kläckning – djur som är tillräckligt unga för att i stort sett vara opräglade av erfarenhet, men ändå rörliga nog för att göra mätbara val. Upplägget var enkelt: man visade två former (en rundad och en kantig) och spelade ljudinspelningar av en mänsklig röst som sade ”bouba” eller ”kiki”. Som kontroll använde man även tystnad och klassisk musik.

Huvudresultatet är besvärande för ett sekel av självsäkra påståenden om symbolers godtycklighet. När ”bouba” spelades rörde sig ungefär 80 procent av kycklingarna först mot den rundade formen. Med ”kiki” sjönk siffran till omkring 25 procent, och preferensen försköts i stället mot det taggiga föremålet. Effekten blev något starkare hos äldre (tre dagar gamla) kycklingar, men fanns redan hos endagskycklingar.

Forskarna tolkar fyndet som belägg för ”korrespondens mellan sinnen”: låggradiga kopplingar mellan sinnesmodaliteter där en hörselledtråd påverkar visuell kategorisering. Vissa sådana korrespondenser är fysiskt intuitiva – höga toner kopplas till mindre föremål, låga till större – eftersom det hänger samman med hur ljud alstras. Andra är mindre självklara, som samband mellan tonhöjd och ljusstyrka. Ars noterar att korrespondens mellan sinnen har iakttagits hos vitt skilda arter (hundar, sköldpaddor, schimpanser), vilket talar för att det inte är en exklusiv detalj i mänskligt språk.

Det är relevant eftersom tidigare misslyckanden att hitta bouba–kiki-liknande beteende hos icke-mänskliga primater bidrog till en prydlig evolutionär berättelse: kanske har människor en särskild förspråklig kartläggningsmekanism som hjälper oss att lära oss avancerat språk. Kycklingdata skär igenom den historien. Om en endagskyckling – knappast en kandidat för någon ur-syntax – visar samma koppling, framstår bouba–kiki mindre som en ”språkmodul” och mer som en allmän perceptionsregel.

Följden är inte bara zoologisk: om kopplingar mellan symbol och betydelse kan vara biologiskt snedvridna, så sker debatter om kultur, utbildning och ”social konstruktion” under begränsningar som inte kan röstas bort. Det betyder inte att språket är förutbestämt, eller att orden är öde.

Studien ger också en vardagligare förklaring till varför försök med vuxna primater kan ha misslyckats: mogna djur har konkurrerande drivkrafter (stress, dominans, leda, träningsbakgrund) som kan dränka subtila fördomar i perceptionen. Frånvaron av belägg kan ha varit en metodfråga – ett ständigt återkommande tema i beteendevetenskap.

Om resultaten står sig är bouba–kiki-effekten ingen tillfällig modeidé. Vissa ”godtyckliga” konventioner kan rida på uråldriga, billiga nervgenvägar – långt innan någon nämnd eller myndighet formulerade en kursplan i teckenlära.