Washingtons högsta domstol öppnar för stämning mot Amazon efter självmord kopplade till dödligt kemikalieköp via marknadsplatsen

Washington delstats högsta domstol har slagit fast att Amazon kan stämmas av familjer som menar att deras anhöriga tog sina liv efter att ha köpt ett dödligt kemiskt ämne via Amazons marknadsplats. Domstolen avvisade företagets försök att betrakta självmordshandlingen som en ”överskjutande orsak” som bryter ansvars­kedjan och därmed skulle fria Amazon från ansvar.

Enligt The Independent hävdar fyra familjer att Amazon inte bara upplät utrymme för tredje parts annonser utan aktivt ”främjade” ämnet och närliggande varor som kan underlätta självskada, trots att bolaget påstås ha känt till i flera år att kemikalien kopplats till självmord. Domarna i Washington var enhälliga när de återupprättade vårdslöshetsanspråk inom delstatens ramverk för produktansvar, efter att en lägre instans stoppat dem.

Den juridiska kärnfrågan handlar mindre om moral än om kategorier: när upphör en ”plattform” att vara en neutral mellanhand och blir i praktiken säljare, distributör eller en vårdslös möjliggörare? I två decennier har internetekonomins standardreflex varit att se mellanhänder som neutrala rör, särskilt när de kan peka på en extern handlare och säga: ”det är inte vår vara”. Men marknadsplatsmodellen har alltid varit en hybrid. Amazon styr sökresultatens ordning, rekommendationer, paketlösningar, val av logistiktjänster och kundrelationen, samtidigt som man försöker behålla det juridiska avståndet hos en anslagstavla med kontaktannonser.

Målet avgörs inte av den amerikanska bestämmelsen om ansvarsfrihet för nätmellanhänder, eftersom det rör produktansvar och vårdslöshet snarare än förtal. Men det pressar samma kulturella föreställning: att storlek i sig ger immunitet. Om domstolar börjar betrakta rekommendationsmotorer och friktionsfri betalning som ett slags ”medverkan” i distributionen, slutar Amazons marknadsplats att vara en ansvarsbefriad basar och blir det den framstår som för konsumenten: en butik.

Här finns en ironi. Å ena sidan är klassisk skadeståndsrätt en decentraliserad ansvars­mekanism: drabbade stämmer, bevis prövas och normer utvecklas utan att en ny federal myndighet skapas. Å andra sidan, när domstolar väl öppnar en väg att hålla plattformar ansvariga för att ”främja” skadliga produkter, följer nästa steg ofta politiskt. Delstater och tillsynsmyndigheter kommer då att använda prejudikatet för att kräva ”omsorgsplikt” i utformningen: åldersspärrar, identitetskontroller och styrning av algoritmer. Först för kemikalier kopplade till självmord, därefter för allt annat som retoriskt kan knytas till skada.

Amazon kommenterade inte omedelbart, noterar The Independent. Men marknadsplatsens juridiska fiktion – plattform här, detaljhandlare där – fungerar tills domare bestämmer att den inte gör det. När den punkten väl passeras kan delstater och tillsynsmyndigheter driva på för allmänna regler för alla, genomdrivna av den byråkrati som för stunden påstår sig ”skydda människor”.