EU pressar nätjättar med lagen om digitala tjänster till landsvisa filter och geoblockering

Europa och USA grälar nu om ”yttrandefrihet” på samma sätt som imperier grälar om ”fred”: genom att bygga infrastruktur.

Den omedelbara tändande gnistan är EU:s förordning om digitala tjänster, som tvingar stora plattformar att bedöma ”systemrisker” och mildra dem, däribland risker kopplade till olagligt innehåll och påstådda skador på det medborgerliga samtalet. Som New York Times rapporterar håller detta regelefterlevnadstryck allt oftare på att översättas till geografiskt avgränsad moderering: geografisk spärr, lokalt anpassad filtrering och beslut om särskilda funktioner enbart för EU. Den underliggande logiken är enkel. Om en plattform löper oproportionerlig juridisk risk i en viss jurisdiktion kommer den att konstruera tjänsten så att det riskabla talet helt enkelt aldrig syns där – eller aldrig syns för EU-användare.

Tekniskt är geografisk spärr den lätta delen: platsbestämning via internetadress, signaler om kontots land, betalningsuppgifter, enhetens språkoch landsinställningar och ibland uppgifter om abonnemang och operatör. Den svåra delen är ”extraterritoriell regelefterlevnad”, där en regel avsedd för EU-användare spiller över i global policy eftersom det är dyrt, anseendemässigt riskabelt och praktiskt rörigt att driva två olika yttranderegimer. Förordningens tillsynsmodell – stora böter, återkommande granskningar och myndighetskontroll – pressar företagen mot alternativet med minst variation: standardiserad, förebyggande borttagning.

Washingtons svar är inte att försvara ett neutralt internet, utan att bygga ett eget skikt av statlig förmedling. Times skriver att Trumpadministrationen undersöker en portal med namnet Freedom.gov för att hjälpa européer (och andra) att nå innehåll som blockeras under EU-regler. New York Post tillägger att projektet presenteras som en väg runt europeiska begränsningar – i praktiken en statligt driven påfart till material som filtreras bort av plattformar inom EU.

I praktiken skulle en sådan portal behöva fungera som en mellanhand: antingen en nätport som hämtar innehåll åt användaren, ett redaktionellt urval med hänvisningar till spegelsidor, eller en samlad tjänst som påminner om en virtuell privat nätförbindelse. Varje alternativ stöter på samma obekväma faktum: en statlig mellanhand är, till sin konstruktion, en strypunkt. Den som driver den kan föra loggar över användare, ta tekniska fingeravtryck av trafiken och avgöra vilket ”förbjudet innehåll” som anses värt att rädda. USA:s statsmakt är inte känd för att avstå från frestelsen att samla in trafikuppgifter, särskilt när det kan motiveras med att man ”skyddar demokratin”.

Resultatet blir en smått elegant symmetri: Bryssel insisterar på att man bara reglerar plattformar, men skapar i praktiken drivkrafter för ett balkaniserat internet med nationella filter. Washington insisterar på att man bara hjälper användare att kringgå censur, men föreslår i praktiken en statligt driven inkörsport som lätt skulle kunna göras om till övervakning eller propaganda.

En slutsats är mindre romantisk än båda sidors retorik: marknader för yttranden förblir inte fria genom att ”förvaltas” av rivaliserande byråkratier. De förblir fria genom att minimera antalet jurisdiktioner som kan lägga in veto – något varken EU:s förordning om digitala tjänster eller Freedom.gov tycks vara utformat för.