Plötsliga dödsfall i by i Haryana slår mot barn och unga

Bilder

×

Chhainsa villagers line up to get their blood tests done amid a surge in sudden deaths (Namita Singh/The Independent) Namita Singh/The Independent

Mahendri, 60, with her grandchildren as she grieves the sudden death of her granddaughter Payal (Namita Singh/The Independent) Namita Singh/The Independent

Sarik Khan, 14, died in January after complaining of sudden stomach ache (Supplied) Supplied

Arshad Hussain, 50, spoke of the suddenness of losing his nephew Sarik Khan, a day after the boy complained of fever and stomach ache (Namita Singh/The Independent) Namita Singh/The Independent

Healthcare workers screen villagers for hepatitis B and C at a medical camp in Chhainsa (Namita Singh/The Independent) Namita Singh/The Independent

‹ ›

En rad plötsliga dödsfall i byn Chhainsa i den indiska delstaten Haryana, cirka tio mil från Delhi, blottlägger åter klyftan mellan vad medborgare upplever och vad staten är beredd att erkänna. Tidningen The Independent rapporterar att bybor beskriver en följd av dödsfall – ofta barn och unga vuxna – som följer ett snabbt förlopp: feber, buksmärtor och kräkningar, därefter död av leversvikt inom ungefär 36 till 48 timmar.

Familjer som intervjuats av The Independent berättar om fall som 11-årige Huzzaifa, som fick feber och dog följande kväll efter att ha flyttats mellan vårdinrättningar i Palwal och Faridabad. Ett annat barn, 10-åriga Payal, insjuknade den 3 februari och dog tidigt nästa dag. Lokalt återkommer ordet ”kalapeeliya”, en samlingsbeteckning som kan syfta på hepatit B eller C och gulsot.

Folkhälsomyndigheter har samtidigt presenterat en snävare redovisning. De anger antalet dödsfall i leversjukdom till sju och uppger, enligt The Independent, att endast fyra testat positivt för hepatit B. Det ska även ha identifierats misstänkta fall av hepatit C vid provtagning, men den kliniska bild som invånarna beskriver – en extremt snabb försämring – passar dåligt med den långsamma utveckling som vanligtvis förknippas med virushepatit.

När en entydig orsak saknas har misstankarna i stället riktats mot vattenkvaliteten. I Indien dyker vattenburna föroreningshändelser gång på gång upp som ”mysterier” tills en kommitté tillsätts, prover tas och ansvaret löses upp i den administrativa dimman.

Delstatens svar hittills liknar mer ett fokus på skademinimering än en verklig utredning: dörr-till-dörr-kontroller, tillfälliga vårdmottagningar och konkurrerande siffror. Till och med byns vårdcentral beskrivs ofta sakna läkare, vilket driver invånarna mot provisoriska mottagningar och avlägsna sjukhus. Det spelar roll, eftersom den första frågan vid ett utbrott inte bara är medicinsk utan institutionell: vem äger och underhåller vattensystemet, vem kontrollerar det, hur ofta sker kontrollerna och vad händer när resultaten är dåliga?

De frågorna pekar rakt mot ansvar – och mot det juridiska skydd som offentliga organ typiskt åtnjuter. Om förorenat vatten är smittvägen går kedjan via upphandling, klorering, ledningarnas täthet och provtagningsrutiner. Varje länk är en möjlig felkälla, och varje länk hanteras ofta av överlappande förvaltningar som gör det svårt att hålla någon enskild instans ansvarig.

Tills myndigheterna publicerar öppna data om toxikologi och vattenprovtagning, med tydliga tidslinjer och metodbeskrivningar, kommer händelsen att förbli olöst – medan familjer begraver barn och byråkratin samlar in blanketter.