USA:s militär slår till med dödliga flyganfall mot misstänkta narkotikasmugglare till havs, Sydkommandot kallar dem terrorister och uppger 43 attacker sedan september med 140 döda, brottsutredning ersätts av underrättelsebedömning och pressmeddelande

Bilder

bnonews.com

USA:s sydkommando uppger att man genomfört tre ”dödliga kinetiska anfall” mot fartyg som man hävdar drevs av ”utpekade terroristorganisationer” inblandade i narkotikasmuggling. Minst elva personer ska ha dödats i östra Stilla havet och i Karibien. Nyhetsbyrån BNO News, med hänvisning till sydkommandots egna uttalanden, rapporterar att åtta personer dödades på två fartyg i Stilla havet och ytterligare tre i ett anfall i Karibien. Enligt uppgifterna beordrades anfallen av sydkommandots chef, general Francis L. Donovan, inom ramen för en insats som fått namnet ”Södra spjutspetsen”.

Om siffrorna stämmer är detta inte längre en insats för att stoppa sjötransporter, utan en uthållig kedja av dödligt våld. Sydkommandot säger att ”Södra spjutspetsen” inleddes i september och sedan dess slagit till mot minst 43 fartyg, med 140 döda som följd. Enligt BNO:s sammanställning av de officiella påståendena rör det sig om 30 fartyg i Stilla havet och 13 i Karibien.

Ron Paul-institutets kritik handlar om vad som sker efter explosionerna: överlevande i vattnet och en stat som redan, via robot eller bomb, har avgjort att målen är ”narkoterrorister”. Där ligger kärnan i problemet för medborgerliga fri- och rättigheter. När USA:s militär ges mandat att döda misstänkta till havs på grundval av underrättelsebedömningar ersätts rättsstatens skyddsräcken – sannolika skäl, gripande, beviskedja och motsägelseprövning – av ett pressmeddelande.

”Narkotika”-stämpeln har länge fungerat som en frisedel för undantagsåtgärder. Lägger man till ”terrorist” skruvas den juridiska och moraliska spärren åt ytterligare: terrorister ses inte som brottslingar att ställas inför rätta, utan som fiender att undanröja. Sydkommandot säger att underrättelser bekräftade att fartygen befann sig på ”kända narkotikasmugglingsleder” och ”ägnade sig åt narkotikasmuggling”. Det kan vara sant. Det kan också vara fel, överdrivet eller bygga på angivarsystem och incitament som aldrig skulle hålla för en korsförhörsliknande prövning.

Den strategiska risken är uppenbar: när dödligt våld blir rutin vid misstankar om smuggling kan ribban för vad som räknas som legitimt mål sänkas. En snabb båt blir ett fientligt fartyg; en misstänkt rutt blir uppsåt; en hemligstämplad avlyssning blir bevis.

Därtill finns en jurisdiktionell fint. Det fria havet behandlas som ett rättsligt tomrum där den verkställande makten kan bedriva summarisk ”ordningshållning”. Men frånvaron av domstolar upphäver inte behovet av normer; den tar bara bort de institutioner som kan upprätthålla dem.

Om Washington vill ha mindre narkotika kan man sluta subventionera förbudets övervinster på hemmaplan. Om man vill ha färre döda kan man sluta lägga ut rättskipning på sprängämnen. ”Södra spjutspetsen”, sådan sydkommandot beskriver den, är narkotikakrigets äldsta vana – upptrappning – ompaketerad som kamp mot terrorism och levererad genom flyganfall.