Fifa lovar 50 miljoner dollar till nationalarena i Gaza

Internationella fotbollsförbundet har hittat ett sätt att hjälpa ett sönderbombat Gaza: bygga en arena.

The Independent rapporterar att Fifa-ordföranden Gianni Infantino vid det första sammanträdet med USA:s president Donald Trumps nya ”fredsstyrelse” i Washington lovade 50 miljoner dollar till en nationell fotbollsarena i Gaza med 20 000–25 000 sittplatser. Därutöver utlovades 15 miljoner dollar till en ”Fifa-akademi”, 2,5 miljoner dollar till 50 mindre spelplaner samt fem fullstora planer för 1 miljon dollar styck. Vid samma tillställning lovade regeringar 7 miljarder dollar i stöd till Gaza – pengar som, som The Independent påpekar i en annan rapportering, bara är en bråkdel av vad återuppbyggnaden väntas kosta.

Just kontrasten är poängen. Gazas akuta behov är inte svåra att identifiera: bostäder, vatten- och avloppssystem, vägar, elnät, livsmedelsproduktion och grundläggande säkerhet. En arena är inte infrastruktur i egentlig mening, utan snarare ett kameravänligt objekt som kan invigas med bandklippning i högupplöst sändning. Den är också en inköps- och upphandlingskedja: ritningar, byggnation, underentreprenörer, bevakning, drift, underhåll, sponsring och de oundvikliga ”samhällsprogram” som brukar följa pengarna.

Infantinos argument, enligt The Independent, var att Gaza inte bara behöver hem och sjukhus utan också ”känsla, hopp och tillit”, och att fotboll är det ”universella språket” som kan ge detta. Det är en genre i dagens biståndsvärld: gjuten betong som terapi, administrerad av globala organ som inte står till svars inför någon väljarkår i Gaza och som inte bär någon kostnad om projektet blir ett monument över felriktade prioriteringar.

The Hill beskriver också ytan: Infantino bar en Trump-keps med texten ”USA” vid ceremonin, samtidigt som fredsstyrelsen försökte framställa sig som ett nytt nav för global problemlösning. Trump, som sällan missar ett tillfälle till varumärkesbygge, ska enligt uppgift ha berömt Infantino upprepade gånger och improviserat om allt från rulltrappor som krånglar till B-2-bombflygplan. Det politiska skådespelet kan vara billigt, men kontrakten är det inte.

En arena för 50 miljoner dollar är liten i förhållande till Gazas totala återuppbyggnadsnota, men det är just därför den är lockande: ett hanterligt, begripligt leveransmål som kan utropas som ”framsteg” även om det mindre fotogeniska arbetet – röjning av rasmassor, återställande av el, vatten och avlopp, upprättande av ägarregister och villkor för privat företagsamhet – fortsätter att stå still.

Man behöver inte vara fientlig mot idrott för att se mönstret. Stora internationella organisationer dras till projekt som samlar kontrollen, koncentrerar utgifterna och skapar beroenden. ”Humanitär infrastruktur” blir ofta också styrelse- och förvaltningsinfrastruktur: vem tilldelar mark, vem godkänner tillstånd, vem kontrollerar tillträde, vem står för säkerheten. I ett område där den politiska auktoriteten är omstridd och kapital är en bristvara är en arena inte neutral. Den är en maktpunkt.

Gaza kan mycket väl vilja ha fotbollsplaner med tiden. Men först behövs det tråkiga som gör att människor kan leva utan att behöva be en kommitté om lov: fungerande bostäder, vatten, el, vägar och rättssäkra spelregler. Fifa erbjuder det motsatta: en glänsande symbol, finansierad och styrd uppifrån, som ska bevisa att hopp kan föras upp som en post i budgeten.