Florida-zoo lär vild noshörning ta ögondroppar frivilligt i Zimbabwe

Ett zoo i Florida och ett privat djurskyddsföretag har exporterat ett stycke högintensiv pragmatism till södra Afrika: att träna en vild noshörning att frivilligt ta ögondroppar, öppet och utan bedövning – eftersom en blind noshörning i tjuvjägarnas land i praktiken är en död noshörning.

Euronews, med hänvisning till nyhetsbyrån AP, berättar hur djurbeteendeexperter knutna till Palm Beach Zoo & Conservation Society reste till Zimbabwe i augusti efter att en hanne av sydlig vit noshörning vid namn Thuza drabbats av en svår parasitinfektion i ögat. Noshörningen ingår i ett försöksprojekt för återinförande nära Hwange nationalpark, som drivs av Community Rhino Conservation Initiative med stöd av Imvelo Safari Lodges.

Den föreslagna lösningen lät absurd även för dem som skyddar djuret. Imvelos säkerhetschef Daniel Terblanche sade till AP att ”ingen i Zimbabwe skulle ha kommit på planen” och kallade den ”en fullständigt löjlig idé” – ända tills den fungerade.

Metoden är hämtad från modern djurhållning på zoo: att lära djur att ”frivilligt delta i sin egen vård”. Thad och Angi Lacinak, grundare av Precision Behavior, tog fram en rutin där Thuza lockades in i ett trångt utrymme med föredragen föda, för att därefter stegvis vänjas vid mänsklig närhet, beröring och att få vatten sprutat mot ansiktet. Inom ungefär en vecka gav de ögondroppar; efter två veckor hade de fört över färdigheten till spårare i arbetet mot tjuvjakt, som därefter kunde fortsätta ge medicin dagligen.

Den tekniska poängen är inte ögondropparna, utan drivkrafterna. Ett fåtal noshörningar på gemensamt ägd mark är ett koncentrerat kapitalvärde med uppenbara nedsidor när något går fel. Att en enskild individ blir blind kan undergräva ett större bevarande- och turismprojekt. Det skärper uppmärksamheten, snabbar upp förbättringsarbetet och belönar lösningar som fungerar i verkligheten snarare än sådana som låter bra i bidragsansökningar.

Sydlig vit noshörning är klassad som nära hotad, med omkring 16 000 i det vilda, och är fortsatt utsatt för tjuvjakt och förlust av livsmiljöer. I det sammanhanget blir en träningsmetod som minskar behovet av upprepade sövningar – med sina egna risker och kostnader – en fråga om skalbarhet, särskilt för små verksamheter som inte har råd med ständig veterinär närvaro.

Den mest verksamma ”bevarandepolitiken” i detta fall är inte ett fördrag, ett toppmöte eller ännu en internationell organisation. Det är en privat lodgägare med ett direkt ekonomiskt intresse, tillsammans med ett zooteam som vågade pröva något som först lät dumt. Byråkratier kan producera oändliga ritualer av oro; en blind noshörning skapar en tidsfrist.