Kubas sjukvård nära kollaps enligt läkare, planekonomi ger brist på läkemedel och personal medan regimen poserar med Putin i Moskva, USA skärper sanktioner som påstås träffa makten men i praktiken höjer värdet på politiska kontakter och svart handel

Bilder

mises.org

Cuban families receive ‘Made in Mexico’ essentials as crisis worsens - WTOP News wtop.com

Suffocating an Island: What the US Blockade Is Doing to Cuba fairobserver.com

Putin meets Cuban foreign minister in Moscow, says US restrictions are 'unacceptable' news.yahoo.com

Kuba närmar sig den sortens systemhaveri som ingen propaganda längre kan plåstra om. Läkare varnar för att öns sjukvårdssystem är ”på randen till kollaps” och ger den brutala prognosen att ”många kommer att dö”, enligt Miami Herald. Samtidigt ägnar sig Havanna åt geopolitisk teater – möten med Vladimir Putin i Moskva – medan Washington skärper sanktionerna och hotar med ytterligare tryck.

Miami Herald beskriver ett vårdsystem som knakar under brist på läkemedel, förbrukningsmateriel och personal. Dysterheten är ingen olyckshändelse eller naturens nyck; den är den förutsägbara följden av en kommandoekonomi som behandlar priser som ideologiska paroller och yrkeskunniga människor som statens egendom. När staten låser priser under verklighetens nivå avskaffar den inte bristen – den omfördelar den till dem som har tillgång, kontakter och hårdvaluta.

Där kliver Ryssland in och erbjuder symbolik och selektiv lindring. Enligt Yahoo News tog Putin emot Kubas utrikesminister; för auktoritära regimer är ”solidaritet” ofta ett fototillfälle med en begränsad kreditlina i bakfickan. Moskvas förmåga att rädda någon är i sin tur bunden av egna statsfinansiella prioriteringar och krigets kostnader; det man kan bidra med är diplomatiskt skydd och enstaka leveranser som lämpar sig för tv-sändningar.

På andra sidan schackbrädet fortsätter Förenta staternas politik att utgå från antagandet att bestraffning är detsamma som strategi. En kommentar från Mises-institutet kallar USA:s agerande mot Kuba ”brottsligt” och menar att sanktionerna förvärrar civilbefolkningens lidande samtidigt som den politiska klassen skyddas. Oavsett vad man anser om den formuleringen är incitamentsstrukturen svår att bestrida: breda sanktioner fäller sällan inrotade regimer, men de höjer värdet av politisk tillgång och fördjupar svarta marknader.

Washington säger sig rikta in sig på regimen, men begränsningar av handel och finans samverkar med Kubas egna kontrollsystem och stärker därmed just den klass man påstår sig vilja försvaga. Bristen blir en intäktskälla. Parti- och militäranknutna nätverk som kontrollerar importkanaler och butiker med dollariska priser kan ransonera, sälja vidare och gynna sina egna – medan vanliga kubaner får höra föreläsningen om uppoffring.

Under tiden får den ”fria” sjukvården – en av revolutionens mest omskrivna exportvaror – en verklighetskontroll i antibiotika, sprutor, elektricitet och grundläggande logistik. Att läkare lämnar landet är inte ett moraliskt misslyckande; det är en reträtt från ett system som betalar uselt, detaljstyr hårt och samtidigt kräver lojalitet.

Kollapsen på Kuba är därför inte bara en humanitär berättelse; flera lager av tvång staplas på varandra. Centralplanering skapar brist, politiska privilegier fördelar den, sanktioner förstärker den och stormaktspostyr levererar bakgrundsmusiken. Befolkningen får som vanligt betala för alla andras principer.