Israel driver markregistrering på Västbanken i stället för stridsvagnar

Israels senaste drag på Västbanken sker inte med stridsvagnar eller flyganfall. Det sker med blanketter – just därför att blanketter kan åstadkomma mycket av det våld gör, men med färre rubriker.

Al Jazeera rapporterar att Israel vill bygga ut markregistrering och fastighetskartläggning i den ockuperade Västbanken. Kritiker beskriver det som en ”tyst erövring” som påskyndar en faktisk annektering och urholkar Oslo-ramverket. Jordanien, som länge betraktat stabiliteten på Västbanken som ett centralt nationellt intresse, slår larm. I ett separat videosegment från Al Jazeera säger bedömare att relationen mellan Jordanien och Israel är på sin sämsta nivå på flera år, uttryckligen kopplat till Israels planer på Västbanken.

Markregistrering låter sövande tills man minns vad den i praktiken är: statens huvudnyckel.

Ett fastighetsregister avgör vem som anses äga vad, vilka anspråk som erkänns, vilka tvister som kan prövas och vilka handlingar som räknas som bevis. I en fungerande rättsstat kan registrering minska osäkerhet och sänka kostnaderna för överlåtelser. Under ockupation blir samma maskineri ett strategiskt vapen: det kan göra oklar eller sedvanebaserad markanvändning till ”oregistrerad” mark, därefter till ”statsmark”, och sedan till en juridiskt renputsad överföring till bosättare, infrastrukturkorridorer eller militära zoner.

Tvånget är då förvaltningsmässigt snarare än fysiskt. Ockupationsmakten sätter beviskraven, kontrollerar tillgången till arkiv och mätdata och avgör vilka domstolar som ska pröva tvister. Resultatet blir ett äganderättssystem där lagen inte begränsar makten utan tjänar den – eftersom den som har våldsmonopol också i praktiken får monopol på registren.

Jordaniens oro är inte sentimental. En byråkratisk annektering förändrar verkligheten på marken samtidigt som den bevarar diplomatiskt förnekande. Den ökar också trycket på Jordanien internt genom att spä på opinionen och väcka farhågor om fördrivning – en gammal mardröm i regionens politik. När gränser och äganderätter skrivs om genom administrativa beslut ser grannstater följdverkningarna i förväg: migrationsrörelser, säkerhetseffekter och den långsamma kollapsen av själva förutsättningen för en förhandlad uppgörelse.

Den obekväma insikten är att ”äganderätt” bara är så neutral som den institution som upprätthåller den. Ett fastighetsregister som drivs av en ockupationsmakt är inte en fri marknad som upptäcker ägande; det är staten som bestämmer det. Pappersarbetet är erövringen, och erövringen diarieförs.

Om målet verkligen vore att skydda privat ägande skulle processen hållas åtskild från ockupationsmyndigheten och underställas oberoende prövning. I stället, som Al Jazeera beskriver det, vävs registreringsdriften in i ett politiskt projekt där markrätten blir infrastruktur för permanent kontroll.

På Västbanken sker de mest avgörande striderna allt oftare vid registerdisken, inte vid vägspärren.