Argentinas fackliga centralorganisation CGT lamslår landet med generalstrejk mot Mileis arbetsmarknadsreformer

Argentinas största fackliga centralorganisation, CGT, genomförde en generalstrejk i syfte att stoppa president Javier Mileis reformer av arbetsmarknaden – reformer som försöker luckra upp ett hundraårigt system av korporativa privilegier. Strejken slog först mot transporter och logistik, eftersom det är där en generalstrejk blir verklig: mindre en konflikt på en arbetsplats, mer ett rikstäckande strypgrepp.

Tidningen Buenos Aires Herald rapporterar att strejken störde flygtrafiken, den urbana kollektivtrafiken och hamnverksamheten. Flyg påverkades när fack som organiserar personal på flygplatser och inom flyget anslöt sig, samtidigt som kollektivtrafiken i delar av landet gick med glesare turer. Kryssningsverksamhet och hamntjänster fick avbrott – vilket visar att i en ekonomi beroende av handel är det snabbaste sättet att ”markera” att lamslå tredje man som aldrig röstat i CGT:s interna val.

Efter aktionen utropade CGT seger. Enligt Herald hävdade fackliga företrädare omkring 90 procents anslutning – en imponerande siffra i ett land där exakt mätning ofta är ett hantverk, och där ”anslutning” kan betyda allt från frivilligt deltagande till att man helt enkelt inte kan ta sig till arbetet eftersom bussarna inte går.

Facken säger att regeringens arbetsmarknadsreformer försvagar arbetstagarnas skydd. Facken demonstrerar makt genom att göra kritisk infrastruktur till en förhandlingsbricka. Det är inte övertygelse; det är hävstång. När transport- eller hamnfack strejkar förhandlar de inte bara med sin arbetsgivare. De lägger en oreglerad avgift på alla andras tid, lager, avtal och missade anslutningar.

En opinionsartikel i PanAm Post beskriver strejken som fel tajmad och sannolikt ägnad att öka allmänhetens ilska mot fackpamparna. Det kan stämma – men den djupare poängen är att Argentinas strejkvapen fungerar just därför att staten länge gett facken en privilegierad ställning i arbetsmarknadsrelationerna, med rättsliga skydd som gör störningarna lågrisk och högeffektiva.

Mileis projekt är att rulla tillbaka delar av denna uppgörelse: minska stelbenthet, begränsa obligatoriska avgifter och inlåsande system där arbetsplatser blir fackliga monopol, samt göra anställning och uppsägning mindre av ett juridiskt minfält. Fackens projekt är att visa att varje försök att späda ut deras kartellika roll kommer att mötas av en uppvisning i förmåga att stänga ned landet.

Om Argentina vill ha en modern ekonomi krävs avtal som överlever politiska nycker och institutioner som inte behandlar rörlighet och handel som förhandlingsbara. En generalstrejk är en trubbig signal om att landet fortfarande styrs genom tillstånd – vissa utfärdade av staten, andra upprätthållna av organisationer som uppträder som parallella tillsynsmyndigheter. CGT kallar det att försvara arbetstagare. Resten av landet upplever det som att styras av den som kan stoppa bussarna.