University of Chicago bryter med PhD Project

University of Chicago har avslutat sitt samarbete med PhD Project, en ideell organisation som startades 1994 för att få fler svarta och bruna studenter att söka doktorandutbildningar i företagsekonomi. Beskedet kommer efter att Trumpadministrationens utbildningsdepartement signalerat att programmets behörighetsregler innebär olaglig rasdiskriminering.

Enligt radiokanalen WBEZ uppgav utbildningsdepartementet i torsdags att Chicago var ett av 31 lärosäten som har ”brutit” banden med PhD Project efter utredningar från departementets kontor för medborgerliga rättigheter. Departementet framställde utfallet som en seger för efterlevnad: skolorna ska inte bara ha avslutat samarbeten utan även gått med på att se över andra partnerskap så att inga program ”begränsar deltagande utifrån ras”. Utbildningsminister Linda McMahon uppmanade, enligt departementets pressmeddelande som WBEZ citerar, andra institutioner att följa efter.

Universitetets egen kommentar var talande i sin förvaltningsprosa. Man avslutade relationen ”innan skolan underrättades” om en utredning och betonade sin ”skyldighet att förbjuda olaglig diskriminering”, utan att förklara varför man drog sig ur eller om man anser att PhD Projects modell faktiskt strider mot federal lag. Det är den moderna universitetsmiljön i koncentrat: principerna är eviga, samarbetena utbytbara och den enda verkligt bindande trosbekännelsen stavas regeluppfyllelse.

Kontoret för medborgerliga rättigheters resonemang är tydligt. Om ett så kallat rekryterings- och förberedelseprogram uttryckligen begränsar deltagande utifrån ras kan ett universitets partnerskap betraktas som medverkan i ett diskriminerande upplägg, särskilt för institutioner som tar emot federala medel. Det är samma logik som vuxit i styrka sedan Högsta domstolens beslut 2023 att begränsa rasbaserad antagning: när antagningsspaken stramas åt flyttas tillsynstrycket till närliggande ”rörledningar” – mentorsnätverk, stipendier, rekryteringssamarbeten och karriärspår – där urvalskriterierna ofta är mer explicita.

WBEZ påpekar att administrationens bredare kamp mot mångfalds-, jämlikhets- och inkluderingsprogram inte alltid stått sig i domstol. Utbildningsdepartementet avslutade nyligen ett direktiv som syftade till att begränsa sådana initiativ efter att en federal domare bedömt det olagligt. Men kampanjen mot PhD Project använder ett annat verktyg: tillämpning av medborgarrättslagstiftning snarare än svepande vägledningar. Det går långsammare, är mer riktat och svårare att sälja som ”förbud mot mångfaldsarbete” i rubriker – vilket möjligen är poängen.

Händelsen visar också hur universitet numera bygger ”mångfald” som rättsligt känslig infrastruktur. Initiativen konstrueras ofta som flerstegsrörledningar – identifiering, mentorskap, finansiering, placering – där den juridiskt mest sårbara punkten är själva behörighetsgrinden. När den grinden blir en belastning (eller bara en magnet för processer) kan institutionerna behålla retoriken men byta mekanism: ”öka mångfalden” blir ”bredda tillträdet”, ”raslig rättvisa” blir ”möjligheter”, och samma administrativa apparat lever vidare med en annan riskprofil.

PhD Project uppger att man kommer fortsätta trots att universitet drar sig ur, och beskriver enligt WBEZ sitt uppdrag som att bygga en ”bredare talangrörledning” genom nätverkande och mentorskap. Statens ingripande stoppar inte nödvändigtvis identitetsbaserad sortering; det kan i stället tvinga fram mer ogenomskinliga former – där färre kan se reglerna och fler får betalt för att tolka dem.