Oberoende granskning sågar Boeing Starliner och Nasa

En oberoende granskning av Boeings rymdfarkost Starliner pekar nu ut både den amerikanska rymdstyrelsen NASA och Boeing som ansvariga för ett uppdrag som var tänkt att återställa USA:s reservkapacitet för bemannade rymdfärder – men som i stället blev ett exempel på hur risker förstatligas medan skulden privatiseras.

Enligt dnyuz.coms sammanfattning av utredarnas slutsatser delar NASA och Boeing ansvaret för Starliners misslyckanden. CBS News rapporterar att NASAs nye chef offentligt har tillrättavisat såväl Boeing som den egna myndigheten efter den ”problemtyngda” flygningen, och markerar därmed att dysfunktionen inte bara är teknisk utan också institutionell.

Starliners bekymmer har vuxit fram som en långsam kollision mellan ingenjörsmässig verklighet och felriktade upphandlingsdrivkrafter. NASA är formellt den som bär risken: myndigheten fastställer kraven för att godkänna farkosten för människor, godkänner risk- och farorapporter och styr vilka prövningssteg som måste passeras innan certifiering. Boeing är huvudentreprenör: bolaget bygger farkosten, samordnar underleverantörer och ska leverera ett fungerande rymdskepp. I praktiken skapas ofta det sämsta av två världar – byråkratiskt processtryck kombinerat med entreprenörsutförande som kan ”hanteras” som ett pappersproblem ända tills fysiken säger ifrån.

Granskningens kärnbudskap är bekant för alla som sett skattefinansierade flyg- och rymdprojekt svälla under kontrakt där ersättningen följer kostnaderna. När kunden är en statlig myndighet som inte tål synliga misslyckanden får leverantören starka skäl att optimera det som går att visa upp: dokumentation, granskningsnämnder och tidplaner som håller anslagen rullande. Tekniska skulder kan skjutas på framtiden så länge delmål kan godkännas på papper. När notan i slutänden hamnar hos skattebetalarna blir straffet för förseningar och omtag mjukare.

Detta är också skälet till att NASA haft svårt att efterlikna det arbetssätt som gjort att SpaceX kunnat iterera snabbt och hålla mer i egen regi. SpaceX kan acceptera tätare provning och mer synliga misslyckanden eftersom bolaget kontrollerar konstruktionen från början till slut och har en företagskultur där hårdvaran ses som facit. NASA är däremot strukturellt byggt för att undvika pinsamheter – och lägger därför på lager av tillsyn som sedan återkommer som bildspel från entreprenörerna.

CBS noterar den nye NASA-chefens ovanligt raka kritik. Det kan fungera som politiskt användbar teater, men reforminstinkten i Washington är förutsägbar: fler rapporteringskrav, fler arbetsgrupper mellan myndigheter, mer informationsdelning och spårbarhet i granskningar, och fler ”oberoende” utvärderingar – det vill säga mer process.

Om Starliners efterräkning blir ännu ett skäl att strama upp upphandlingsregler och blåsa upp efterlevnadssystemen får USA det man nästan alltid får: färre anbudsgivare, högre trösklar för nya aktörer och ännu större beroende av samma gamla industrijättar vars affärsmodell bygger på att dra värde ur statens oförmåga att gå därifrån.

Verkligt ansvar kräver frihet att misslyckas – och frihet att avskeda. Statliga program tillåter sällan något av detta. Därför köper man redundans och reglerar den sedan till skörhet.