Leon Botstein: Privata lärosäten och statens hyresmaskineri gör Epstein möjlig även efter dom

Bard College i delstaten New York har nu låtit den ansedda advokatbyrån WilmerHale genomföra en ”oberoende granskning” av kontakter mellan högskolans mångårige rektor Leon Botstein och Jeffrey Epstein, liksom eventuella donationer med koppling till Epstein och frågor om styrning och ansvar. Det rapporterar The Guardian.

Bakgrunden är en ny omgång e‑postmeddelanden och dokument som USA:s justitiedepartement släppt, och som enligt uppgift omfattar Botsteins resa till Epsteins privata ö år 2012. Botstein har hävdat att han först kom i kontakt med Epstein 2011, efter att Bard mottagit vad han beskrivit som en oombedd gåva på 75 000 dollar till Bard High School Early College, och att han fortsatte relationen inom ramen för sina uppgifter att dra in pengar. Han har samtidigt framhållit att Epstein ”inte var min vän” och gett en hälsorelaterad förklaring till sin närvaro vid en middag på ön.

Parallellt rapporterar Fox News att en e‑postväxling från 2016 visar hur Epstein — redan dömd sexualbrottsling efter en uppgörelse i domstol 2008 — fick ett erbjudande om att investera i ett fastighetskomplex i Arlington i delstaten Virginia, uthyrt exklusivt till USA:s försvarsdepartement. Förslaget, vidarebefordrat via David Stern (en mellanhand med kopplingar till prins Andrew), beskrev Pentagon Center‑komplexet som ”verksamhetskritiskt” och satte priset till 387 miljoner dollar, med 116 miljoner dollar i eget kapital, samt en prognos om 27 miljoner dollar i nettointäkt från driften. I samma meddelandekedja hänvisades också till tidigare diskussioner om att köpa byggnader uthyrda till USA:s federala polis och federala domstolar.

Samtidigt rapporterar Al Jazeera att delstaten New Mexico har återupptagit en brottsutredning kopplad till Epsteins Zorro Ranch. Det understryker att historien inte bara handlar om efterhandskonstruktioner kring anseende, utan alltjämt är en levande fråga för rättsväsendet.

Den gemensamma nämnaren är mindre ”skandal” än hur institutioner är konstruerade. Elitorganisationer — universitet, nätverk för fastighetsfinansiering och hyresvärdar åt staten — tenderar att behandla anseenderisk som ett problem för informationshantering snarare än som ett misslyckande i kontroll och ansvar. Bardstyrelsens reaktion är belysande: när inflödet av donatorpengar kolliderar med allmän avsky är reflexen att anlita en stor advokatbyrå för att granska ”riktlinjer och rutiner” för att bedöma givare, intressekonflikter och uppförandekoder.

Det kan vara klokt. Men det kan också fungera som en ersättning för ansvar: man lägger ut den moraliska revisionen på en mellanhand med ett starkt varumärke, tar emot rekommendationer och hoppas att allmänheten förväxlar process med lösning.

Man behöver inte idealisera privata institutioner för att se mönstret. Statens enorma hyresfotavtryck — försvarsdepartementets kontrakt, den federala polisens lokaler, domstolsbyggnader — skapar en aura av legitimitet kring den som får sitta nära affärsflödet. Och stora ideella organisationer, beroende av ett litet antal mycket rika välgörare, har inbyggda drivkrafter att hålla dörren öppen för ”besvärliga” pengar tills kostnaden i anseende blir högre än intäkten.

Epsteins bestående nytta, även efter 2008, var inte karisma. Det var tillträde — finansiellt, socialt och institutionellt — ompaketerat som välgörenhet och ”kontakter”. När det är operativsystemet är det inte förvånande att en högskolerektor tog mötet. Det förvånande är att någon väntar sig ett annat utfall utan att ändra de underliggande reglerna för styrning och ansvar.