Walker Larson: Washington Post krymper när gammelmedier bränner sitt förtroende med åsiktsvaktande snarare än rapportering

Bilder

×

Mainstream Media Committed Suicide – But Is Alt-Media on the Same Path? intellectualtakeout.org

Where Are All the Baby Showers for Law School Grads? intellectualtakeout.org

Mainstream Media Committed Suicide – But Is Alt-Media on the Same Path? intellectualtakeout.org

Why Faith Is Not Irrational intellectualtakeout.org

Americans Could Use a Good Stiff Shot of ‘Prude’ Juice intellectualtakeout.org

‹ ›

Walker Larson hävdar att de gamla massmedierna inte bara tappade publiken; de avvecklade aktivt sitt eget existensberättigande. I en essä i Intellectual Takeout använder han Washington Posts uppgivna beslut att säga upp ungefär en tredjedel av redaktionen som ett slags obduktionsbild: en institution som en gång dominerade, men som nu krymper i takt med att allmänhetens vilja att betala för den sinar.

Den närmaste orsaken är ekonomisk. Larson noterar att Jeff Bezos enligt uppgift under flera år har täckt stora årliga förluster i tidningen och till slut svarade med yxan mot bemanningen. Men den mer intressanta tesen är att förlusterna är en följd av ett självförvållat sammanbrott i trovärdighet. I Larsons framställning försökte de etablerade redaktionerna förbli grindvakter, inte för information utan för ”rätta åsikter”, och fick betala priset när bevakningen av politiskt laddade frågor – han nämner pandemin och det så kallade Rysslandsspåret – framstod mindre som rapportering och mer som upprätthållande av en berättelse.

Washington Posts reträtt är ingen tragedi; det är marknadens återkoppling. En redaktion som uppträder som en politisk intresseorganisation bör inte förvånas när läsarna behandlar den som en sådan: något andra människor skänker pengar till. Den gamla affärsmodellen – att sälja en produkt som folk vill ha – ersattes av en prestigemodell: att uppträda för kolleger, tillsynsmakter och vänligt sinnade maktcentra. Det fungerar tills beskyddaren tröttnar.

Larsons text är mindre en segerparad än en varning om uppstickarna. Alternativa medier har, menar han, blomstrat genom en sorts gerillakrigföring möjliggjord av nätets låga spridningskostnader: oberoende granskare, smala publikationer och stridbara entreprenörer kan nu konkurrera med institutioner som tidigare kontrollerade kanalerna. Han pekar på metoder som dold inspelning förknippad med James O’Keefe som exempel på fördelen med snabba angrepp och snabba reträtter.

Men samma låga trösklar som gör avvikande rapportering möjlig gör också bedrägeri skalbart. Larson varnar för att den alternativa miljön är sårbar för ”lakejer, lurendrejare, amatörer och tokstollar” – och, tillägger han, kanske till och med psykologiska operationer – som översvämmar marknaden med motberättelser som inte blir sanna bara för att de går på tvärs mot det etablerade. Den kunskapsteoretiska lasten han angriper är stamvändning: om de gamla medierna ljuger, måste motsatsen vara sann.

Den obekväma följden är att världen efter grindvakterna kan urarta till konkurrerande propagandaverkstäder om publiken inte tillämpar samma skepsis åt båda håll. Larsons recept är inte en återgång till auktoritet genom titlar och stämplar, utan en återgång till måttstockar: kräv belägg, följ intressekonflikter och acceptera att både den officiella berättelsen och den rebelliska berättelsen kan vara fel samtidigt. I en uppmärksamhetsekonomi är just den sortens intellektuella disciplin den knappaste varan – och därför, får man hoppas, den mest värdefulla.