Robert Reich: Företagens plötsliga kärlek till fyradagarsvecka döljer kostnadsjakt genom automatisering

Robert Reich skriver i brittiska Guardian att storföretagens plötsliga entusiasm för fyradagarsvecka mindre liknar en human reform och mer en reklamslogan för automatiseringsdrivna kostnadsbesparingar. Budskapet, noterar han, upprepas nu överallt: chefer och konsulter hävdar att generativ artificiell intelligens ska ”ta över fler arbetsuppgifter” och ge de anställda tiden tillbaka.

Reich radar upp en procession av inflytelserika personer som lovar fritid genom algoritmer. Chefen för Zoom, Eric Yuan, säger till New York Times att artificiell intelligens kommer göra femdagarsveckan föråldrad. JPMorgan Chases verkställande direktör Jamie Dimon spekulerar om en tre och en halv dag lång arbetsvecka. Bill Gates funderar högt om tvådagarsvecka. Elon Musk, som sällan lovar för lite, förutspår att ”arbete är frivilligt” inom 10 till 20 år, tillsammans med ”universell hög inkomst” och ingen fattigdom.

Guardian-texten sticker hål på denna teknikoptimism med en grundfråga: vem äger vinsterna av produktivitetsökningen? Även om artificiell intelligens skulle ge stora effektivitetsförbättringar – vilket fortfarande är en öppen fråga – finns ingen automatisk mekanism som leder överskottet till arbetstagare i form av mer fritid med oförändrad lön. Reich hänvisar till en färsk studie från Massachusetts tekniska institut som finner att trots 30–40 miljarder dollar i företagsutgifter på generativ artificiell intelligens uppger 95 procent av organisationerna ”noll avkastning”. Om avkastningen är osäker blir förhandlingsstyrkan att tillgodogöra sig den desto viktigare.

Historien talar inte till broschyrens fördel. Reich påpekar att arbetstagarnas produktivitet har stigit i decennier medan medianlönen, justerad för inflation, knappt rört sig. I en sådan värld är det mest sannolikt att ”fyradagarsveckan” anländer som fyra dagars lön – eller som en omskrivning för uppsägningar, minskad arbetstid och den glättiga uppmaningen att täppa igen hålet med tillfälliga ströjobb.

Det är en gammal berättelse i ny typografi. År 1930 förutspådde John Maynard Keynes att arbetsbesparande teknik skulle springa ifrån vår förmåga att uppfinna nytt arbete, och lämna väst med ett överflödsproblem: för mycket fritid. Reichs underförstådda uppdatering är att Keynes underskattade en annan mänsklig uppfinning – institutionella arrangemang som låter koncentrerade ägare och företagsledningar fånga vinsterna medan alla andra behåller samma hyra, sjukförsäkringspremier och skuldbetalningar.

Berättelsen om en ”kortare vecka” genom artificiell intelligens fungerar därmed som ett slags företagsmässigt frikort. Den ramar in ersättning av människor som befrielse, och lönesänkningar som livsstilsförbättring. Om arbetstagare känner sig fattigare, antyder berättelsen, bör de skylla på sin egen oförmåga att anpassa sig – inte på de juridiska och marknadsmässiga strukturer som avgör vem som får uppsidan.

Reich förnekar inte att artificiell intelligens kan förändra arbetet; han förnekar att det sker på jämlika villkor av sig självt. I praktiken, skriver han, avgörs utfallet av ägandet av modeller och data, av konkurrens kontra inlåsning i plattformar, och av i vilken utsträckning regleringar cementerar de redan etablerade aktörerna. Tills de frågorna är besvarade förblir fyradagarsveckan vad den alltid varit i politik och näringsliv: ett löfte om frihet, noggrant formulerat för att slippa bevilja någon.