Robert Reich: Noems inrikessäkerhetsdepartement jagar kritiker av migrationspolisen med administrativa förelägganden till Google och Meta

Robert Reich har skrivit vad som närmast är ett öppet brev till USA:s minister för inrikes säkerhet, Kristi Noem: om departementet ”spårar upp kritiker av immigrationsmyndigheten”, skriver han, kan de börja med honom.

Bakgrunden är en uppgift som Reich hänvisar till och tillskriver New York Times: att departementet har skickat förelägganden till Google, Meta (moderbolag till Facebook och Instagram) och andra medieföretag för att få ut identifierande uppgifter om konton i sociala medier som varit kritiska mot den federala immigrations- och gränspolisen. I sin krönika i Guardian beskriver Reich detta som en konstitutionell skandal – ett försök att skrämma till tystnad och att avmaskera kritiker som trodde sig tala under ett lager av plattformsförmedlad anonymitet.

Oavsett vad man anser om Reichs politik – han är knappast någon flykting från regleringsstaten – pekar hans invändning på ett strukturellt faktum i modern förvaltning: övervakning och tvång kräver inte längre en ensam, lättidentifierad ”statlig” aktör att rikta vreden mot. Det sker allt oftare som en försörjningskedja.

Börja med juridiken. Administrativa förelägganden, som myndigheter kan utfärda utan föregående domstolsprövning, har blivit ett rutinverktyg för att tvinga fram uppgifter från tredje part. Reich menar att om de används för att identifiera kritiker så strider det mot skyddet för yttrandefrihet och föreningsfrihet. Det kan bli en fråga för domstolar. Men den mer omedelbara poängen är att staten tyst har byggt ett system där politisk kartläggning kan läggas ut på privata mellanhänder som redan sitter på uppgifterna, redan sköter identitetslagret och redan gör eftergivenhet till norm i ”förtroende- och säkerhetsarbete”.

Google och Meta behöver inte vara entusiastiska medgärningsmän; det räcker att de är friktionsfria leverantörer. Ett föreläggande kommer in, en efterlevnadsavdelning handlägger det, ett konto kopplas till en e-postadress, ett telefonnummer, enhetskännetecken, platsuppgifter, annonsidentifierare och vilka kundkännedomsliknande spår plattformen samlat på sig i ”säkerhetens” namn. Användaren upplever resultatet som avstängning, uthängning eller ett besök vid dörren – medan plattformen trovärdigt kan hävda att den bara ”följt regler” och ”efterlevt laglig process”.

Reichs egen retorik – han kallar Noems arbete ”grundlagsstridigt” och beskriver frihetsberövanden i drastiska ordalag – visar också varför regeringar uppskattar sådana verktyg. Politiska konflikter utkämpas nu på plattformar vars affärsidé är synlighet, smittsam spridning och permanent lagring. När tal blir databasposter blir frestelsen att behandla oppositionen som en sökfråga övermäktig.

Den djupare ironin är att samma politiska klass som kräver att plattformarna ska bekämpa ”desinformation” och ”skada” nu upptäcker det självklara: en centraliserad infrastruktur för moderering och identitet är politiskt utbytbar. I dag används den för att strypa den ena stammens tal; i morgon blir den den andra stammens maskin för kartläggning av motståndare.

Reich beskriver detta som smygande fascism. De kan kalla det något mer banalt och därmed farligare: upphandling. Staten behöver inte bygga en skärm i ditt vardagsrum när du själv har betalat för en smart telefon, godkänt villkoren och låtit ett fåtal bolag bli passkontoret för det moderna livet.

Om departementet faktiskt fiskar efter kritiker är skandalen inte bara fisketuren. Det är att det redan finns en färdig privat apparat – identitet, datalagring, beteendeprofilering och efterlevnadskedjor – som bara väntar på att riktas mot vilken ”fara” som råkar vara på modet detta kvartal.