Kompositören György Kurtág fyller 100 och Budapest drar i gång jubileumsfestival

Den ungerske tonsättaren György Kurtág har fyllt 100 år, och i Budapest pågår nu ett helt batteri av hyllningar – en jubileumsturné för en man vars musik under ett helt liv vägrat bli lättsmält.

Euronews rapporterar att arrangemang i hela Ungern uppmärksammar hundraårsdagen, med Budapest och Konstpalatset MÜPA som nav. Festligheterna inleddes med premiären av dokumentärfilmen Kurtág-fragment, regisserad av Dénes Nagy. Filmen ska enligt uppgift följa Kurtágs skapandeprocess på ett osminkat sätt: tvivel, sorg, ensamhet på ålderns höst och komponerandets långsamma malande. Nagy uppgav för Euronews att projektet krävde fyra års inspelning och omkring 300 timmars råmaterial som destillerades ned till en två timmar lång film – ett urvalsförhållande som låter som Kurtágs egen kompositionsmetod.

Kurtág är en ”oundviklig gestalt” i den samtida konstmusiken, men också en besvärlig galjonsfigur för en kultursektor som allt oftare säljer in sig med tillgänglighet, publikarbete och förutsägbara produktionskedjor. Hans verk är berömt koncentrerade – musik som ”säger så mycket med så få röster”, som den isländske pianisten Víkingur Ólafsson uttryckte det. Ólafsson, som av The New York Times beskrivits som ”Islands Glenn Gould”, sade till Euronews att Kurtág kräver en sorts inre reträtt av lyssnaren: ”Gå in i det tysta rummet inom dig och släpp allt.” Det är inte precis den vokabulär en modern kulturbyråkrat använder när han ska kränga ”delaktighet” och ”engagemang”.

Jubileumsprogrammet lutar tydligt åt det personliga och mytbyggande. Ólafsson berättade att han träffade Kurtág 2022 och bjöd in honom till Budapest för att spela på pianot som tillhört hans avlidna hustru Márta, vid Budapest Music Centre – ett möte som också inspirerade Ólafsson och stärkte hans känsla av en märklig samhörighet mellan ungersk och isländsk musik.

Den tyske barytonen Benjamin Appl, också citerad av Euronews, framställer Kurtág som en sällsynt samtida tonsättare som fortfarande behandlar konsten som en moralisk disciplin snarare än som en offentlig uppvisning. Han berömmer Kurtágs inåtvändhet och självkritik i en tid då ”alla vill göra avtryck”. Appl noterar också den tekniska egensinnigheten i Kurtágs sånger: sångare kan tvingas ropa, sjunga ”dåligt” eller pressa röstläget till ytterligheter – val som bryter mot konsertsalens artiga förväntningar men som, paradoxalt nog, får Appl att känna sig friare när han återvänder till Schubert och Schumann.

Att Kurtág alls är kvar i offentligheten kan läsas som en tillrättavisning av kulturindustrins drift att göra konstnärer till varumärken och jubileer till produktlanseringar. Ändå är det just det institutionerna pliktskyldigt gör: festivaler, premiärer, citat och programpunkter i block. Den mest uppriktiga detaljen är möjligen att Kurtág, som nu bor på vinden i Budapest Music Centre, fortfarande arbetar – till synes helt ointresserad av att fira sig själv in i pension.