Venezuelas nationalförsamling antar amnestilag som kan frige hundratals politiska fångar

Venezuelas nationalförsamling har antagit en amnestilag som kan frige hundratals politiska fångar och lägga ned åtal mot oppositionsföreträdare som lever gömda eller i landsflykt. I en normal rättsstat är amnesti en politisk omstart. I en auktoritär stat blir den snarare en kredit: frihet utfärdad som ett återkalleligt skuldebrev.

El País rapporterar att lagen antogs enhälligt efter två veckors samråd med politiska grupper och organisationer i civilsamhället och att den omedelbart skickades till Miraflorespalatset för att undertecknas av den tillförordnade presidenten Delcy Rodríguez. Lagens angivna räckvidd omfattar 13 avgränsade perioder av politisk konflikt mellan 1999 och 2026, däribland tiden med en oppositionskontrollerad nationalförsamling (2016–2021), oppositionens primärval 2023 och oroligheterna efter valet i juli 2024, då staten svarade med hård repression.

Men frikostigheten är noggrant konstruerad. Lagen undantar uttryckligen militär personal som anklagas för uppror – 174 av omkring 600 politiska fångar som fortfarande sitter fängslade, enligt El País. Det är ingen bisats. Undantaget bevarar regimens hävstång över den enda samhällsgrupp som faktiskt har förmåga att förändra läget på marken.

Förslaget undviker också att ta strid med regimens mest töjbara brottsrubricering: ”hatbrott”. El País noterar att personer som dömts med stöd av sådana bestämmelser – ibland för något så trivialt som ett kritiskt meddelande i Whatsapp – inte uttryckligen omfattas. Nationalförsamlingens talman Jorge Rodríguez kallade lagen ”mycket användbar” och medgav att den inte alltid tillämpats ”lämpligt”, med löfte om reform senare. Verktyget hänger kvar på väggen.

En parlamentarisk kommission med 23 ledamöter ska övervaka genomförandet, och oppositionsledamöter får i uppgift att begära omprövningar i de fall som undantas. Det är ett institutionellt sätt att säga att staten behåller nycklarna. Debatten uppges ha kört fast kring artikel 7, som enligt El País speglade chavismens krav att mottagarna måste underkasta sig rättsväsendet – samma rättsväsende som fängslade dem. Frivilligorganisationer och anhöriga protesterade: för dem handlar saken inte om benådning för brott, utan om erkännande av att ”brotten” var politiska påhitt.

Al Jazeera beskriver på liknande sätt en amnesti som ”kan frige hundratals”, vilket understryker omfattningen men lämnar utrymme för den vanliga skönsmässighet som förvandlar lag till förvaltning.

Anhöriga har hållit vakor utanför fängelserna. El País rapporterar att 444 personer har släppts den senaste månaden och en halv, men att minst 600 fortfarande sitter kvar. Amnestin framstår därmed inte som en eftergift av princip, utan som en noggrant kalibrerad säkerhetsventil.

För regimen är logiken enkel: amnesti minskar trycket utan att ge upp kontrollen. Den kan beviljas selektivt, villkoras genom förfaranden och i tysthet undergrävas av åklagare, domstolar och säkerhetstjänst. Frihet blir något man får av staten – och därmed något staten kan prissätta, ransonera och hota att dra tillbaka.

Lagen kan fortfarande befria verkliga människor ur verkliga celler. Men den förstärker också den auktoritära legalismens centrala fiktion: att staten är barmhärtig när den avstår från att straffa det som den själv kriminaliserade från början.