Bean Khalil: Staten sväller när finansministern säger att reformutrymmet är borta

Finansminister Elisabeth Svantesson har slagit fast att nästa års ”reformutrymme” i praktiken är borta, efter en mandatperiod av utgifter för att stärka hushållens köpkraft och – mer begripligt – återupprustning. Det är just i sådana lägen regeringar förväntas återupptäcka den bortglömda konsten att säga nej. I stället tycks den svenska förvaltningsstaten betrakta varje budgetåtstramning som ett kommunikationsproblem.

I en krönika i Dagens Industri tar Bean Khalil avstamp i en ny rapport från Timbro, träffande betitlad ”22 byråkrater om dagen”. Poängen är att det som växer snabbast inne i staten inte är stridsvagnar eller patrullerande poliser, utan de tilltagande administrativa skikten som lägger sig som en krans runt varje politisk prioritering. Enligt rapportförfattaren Adam Danieli ökade antalet anställda i staten med 37 procent mellan 2008 och 2024, från ungefär 190 000 till 260 000, samtidigt som befolkningen växte med omkring 15 procent. Kommunernas sysselsättning ökade 18 procent under samma period. Sverige sticker också ut jämfört med Danmark, Finland och Norge, där den offentliga bemanningen följt befolkningsutvecklingen närmare.

Invändningen är inte att staten aldrig kan anställa någon. Det är att institutioner med garanterad finansiering och svaga återkopplingsmekanismer tenderar att växa tills de stöter i en yttre gräns – oftast skuld, inflation eller väljarvrede – och därefter döper om gränsen till ”underfinansiering”. Khalil påpekar att den verkliga varningssignalen är när myndigheter växer trots att deras kärnuppdrag inte i sak har blivit större.

Timbro uppskattar den årliga kostnaden för den administrativa expansionen till cirka 50 miljarder kronor – ungefär i nivå med Sveriges biståndsbudget. Ett talande exempel är Statens skolverk: personalstyrkan uppges ha ökat med 148 procent på 14 år, men myndigheten misslyckades ändå med att leverera digitala nationella prov, vilket tvingade fram en återgång till pappersbaserade ersättningslösningar. På en fungerande marknad skulle kombinationen personalexplosion och leveransmisslyckande kallas konkurs, inte ”lärdomar”.

Regeringens egen Produktivitetskommission har uttryckt liknande oro och varnat för att stora byråkratiska ”kolosser” kan tynga tillväxten i bruttonationalprodukten. Diagnosen, sådan Khalil återger den, är att en oproportionerligt stor del av tillväxten gått till administrativ kapacitet: mer rapportering, mer regelefterlevnad, fler tvärgående mål, fler interna kontrollfunktioner – ofta motiverat av den regel- och indikatorflora som politiken själv driver fram. Staten anställer, med andra ord, människor för att hantera pappersarbetet som statens eget krav på pappersarbete skapar.

Khalil är särskilt hård mot den sorts ”reformer” som mest innebär att flytta rutor i organisationsscheman. En nylig genomgång av de 50 minsta statliga myndigheterna slutade i stor utsträckning med sammanslagningar – exempelvis att det lilla Hemslöjdsrådet fördes in i Statens kulturråd – vilket innebär att personalen byter namnbricka, inte drivkrafter.

Den föreslagna boten är brutalt enkel: stryp uppdragsglidningen. Både Timbro och Produktivitetskommissionen uppmanar regeringen att rensa i de överlastade uppgiftslistor som myndigheterna tilldelas, fokusera på mätbara kärnuppgifter och faktiskt lägga ned myndigheter som Sverige kan klara sig utan. I en tid när finansdepartementet säger sig sakna utrymme är 50 miljarder inte en avrundningspost – det är priset för en maskin som, om den lämnas i fred, fortsätter växa och lovar effektivitet i nästa pressmeddelande.