EU-länder vill förbjuda eller hårt begränsa sociala medier för under 16 år

Allt fler europeiska regeringar samlas kring en enkel paroll – ”skydda barn på nätet” – och landar i en politik som mindre liknar föräldraskap och mer ett identitetsregemente.

EUobserver rapporterar att Spanien, Frankrike, Danmark, Portugal, Tyskland, Grekland, Österrike och andra överväger förbud eller hårda begränsningar av sociala medier för personer under 16 år, i spåren av Australiens införande av ett förbud i december som enligt uppgift ledde till att 4,7 miljoner konton raderades eller begränsades. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez beskrev de sociala plattformarna som en ”digital vilda västern” präglad av ”beroende, övergrepp, pornografi, manipulation och våld”. Opinionen tycks vara med honom: en Eurobarometerundersökning 2025 visade att över 90 procent av de tillfrågade vill att offentliga myndigheter ska hjälpa till att skydda barn på nätet.

Den mekanism som får sådana förbud att ”fungera” är också den del politiker sällan lyfter i rubriker: ålderskontroll. I stor skala är åldersgränser inte en ruta att kryssa i, utan en infrastruktur. Den kräver antingen (a) fortlöpande identitetskontroller av kundkännedomsmodell, (b) identitetsförmedlare som tredje part, eller (c) uppskattning med hjälp av enheter och biometriska metoder – allt sådant som ökar datainsamlingen, skapar nya mål för dataintrång och normaliserar spårbarhet.

Digitala rättighetsorganisationer menar att politiken är en avledningsmanöver. Simeon de Brouwer vid EDRi sade till EUobserver att ålderskontroll är ett ”plåster” som drar resurser från att angripa det underliggande incitamentsproblemet: plattformarna optimerar för engagemang eftersom det är så de tjänar pengar. Även förespråkare för ingripanden medger att tillsynen släpar efter. Bruegelforskaren Paul Richter kritiserade Europeiska kommissionen för att inte fullt ut använda de verktyg som redan finns i förordningen om digitala tjänster, där det ingår skyldigheter att begränsa systemrisker för minderåriga.

Men den politiska ekonomin pekar i en riktning: identitetskrav är begripliga för tillsynsmyndigheter och möjliga att driva igenom mot plattformar. Att ”rätta till flödet” är svårare. Att säga ”visa papper” skalar däremot utmärkt.

Här uppstår problemet med censur via programgränssnitt. När en plattform måste kontrollera ålder måste den också avgöra vad som räknas som ”kontrollerat”, vilka leverantörer som godtas, vilka uppgifter som sparas och vad som sker när kontrollen misslyckas. Det skapar en efterlevnadsmarknad – identitetsmäklare, programvarupaket för kontroll, tjänster för ansiktsbaserad åldersbedömning – vars affärsmodell bygger på att göra nätet mindre anonymt och mer tillståndspliktigt.

Och det inbjuder till ändamålsglidning. Om ett system kan kontrollera ålder för minderåriga kan det utvidgas till vuxna ”för säkerheten”, ”för valen”, ”mot desinformation”, eller helt enkelt för att tillfredsställa framtida ansvarsteorier. I praktiken blir ålderskontroll en bakväg till verkligt namn-politik – utlagd på entreprenad, privatiserad och inlindad i barnskyddsretorik.

Europas ordning för yttranden på nätet har länge byggt på att plattformar upprätthåller regler under vaga omsorgsplikter. Med obligatoriska identitetskontroller skulle den modellen hårdna till något som liknar ett åtkomstskikt för det offentliga samtalet. Det uttalade målet är att hindra tonåringar från ändlöst skärmscrollande. Den sannolika följden är att alla blir lite mer spårbara, och att företagen som säljer spårningen får en ny reglerad vallgrav.