Irans regim industrialiserar förtrycket efter protesterna med minst 50 000 gripna och dödstal upp till 43 000

Irans efterspel efter protesterna beskrivs ofta i siffror – 50 000 gripna, tusentals döda, dussintals avrättade – men den mer avslöjande berättelsen är logistisk: hur en modern stat skalar upp tvång när den bestämmer sig för att missnöje är ett kapacitetsproblem som ska hanteras med genomströmning.

Euronews rapporterar att människorättsorganisationer uppger att iranska säkerhetsstyrkor har gripit minst 50 000 personer i hela landet under månaden sedan protesterna bröt ut i slutet av december, först med anledning av ekonomiska svårigheter och därefter som bredare regeringskritiska demonstrationer. Teherans egen officiella dödssiffra för nedslaget den 8–9 januari är ”strax över 3 000”, medan människorättsgrupper, med hänvisning till sjukhusuppgifter, medicinska källor och familjers vittnesmål, uppskattar antalet döda till så mycket som 30 000–43 000.

Statens verktygslåda framstår mindre som improviserad brutalitet och mer som en industriell process. Euronews hänvisar till Iran Human Rights (IHRNGO), en Norgebaserad organisation, som säger att minst 26 demonstranter har dömts till döden under den senaste månaden, ofta med stöd av erkännanden som pressats fram under tortyr och utan rättssäker prövning. En annan människorättsgrupp uppges säga att mer än 30 personer avrättades under en enda vecka.

Systemet drivs av hastighet. Euronews beskriver ”domstolsförhandlingar på nätet” som levererar massdomar till döden – 14 i ett och samma förfarande – vilket antyder en rättslig löpande band-princip som är optimerad för signalering snarare än prövning. HRANA, en annan människorättsgrupp, citeras för att ha dokumenterat 337 fall av framtvingade erkännanden som sänts i statliga medier och mer än 11 000 kallelser till säkerhetsmyndigheter. Budskapet är inte subtilt: staten nöjer sig inte med att gripa dig; den skriver också ditt offentliga avbönsmanus.

Nedslaget sträcker sig dessutom bortom kroppar till balansräkningar. Euronews uppger att Irans rättsväsende har börjat beslagta tillgångar från personer som anklagas för att ha stött protesterna, och att åklagare i provinser som Khorasan Razavi har hotat med konfiskation mot framträdande personer och företagare som påstås ha uppmuntrat oroligheter. Ett exempel som nämns är Mohammad Saedinia, ägare till en livsmedelskoncern och en kafékedja med över 500 försäljningsställen i Iran och 30 länder, som greps efter att ha stött protester och basarstrejker; Euronews rapporterar att hans tillgångar konfiskerades även efter att han släppts.

Till och med borgen blir ett politiskt instrument. HRANA, enligt Euronews, säger att anhöriga till frihetsberövade tvingades delta i regimens jubileumsmarscher och lämna fotografier och filmer som villkor för borgen – en kuslig blandning av gisslantagande och lojalitetsgranskning.

För en regim i ekonomisk kris är repression inte bara bestraffning; den är också resursutvinning och berättelsekontroll. När staten kan beslagta egendom, tvinga fram offentlig medverkan och förvandla domstolar till strömmande domsfabriker blir politiken en försörjningskedja – en som drivs av fruktan, inte samtycke.