Nato skickar Turkiets drönarfartyg TCG Anadolu mot Lettland efter upprepade ryska luftrumskränkningar
Tidigare tänkt bära F-35 men Turkiet kastas ut ur programmet efter köp av ryska S-400, alliansen visar handlingskraft med sensorer och drönare medan ammunition och manskap skjuts på framtiden
Bilder
NATO is deploying a drone carrier to its eastern edge after repeated Russian airspace incursions
dnyuz.com
Nato skickar Turkiets TCG Anadolu – ett amfibiefartyg som byggts om till drönarfartyg – mot Lettland som del av sin hållning ”Eastern Sentry” efter vad Natos gemensamma styrkekommando i Brunssum beskrivit som ”upprepade” ryska kränkningar av luftrum, rapporterar Business Insider.
Åtgärden presenteras som en förstärkning av luftförsvaret, men valet av plattform säger en del. Anadolu är varken ett amerikanskt jättelikt hangarfartyg eller ett klassiskt europeiskt hangarfartyg för stridsflyg. Det är Turkiets 229 meter långa flaggskepp, taget i bruk 2023, vars ursprungliga idé kretsade kring att kunna operera stridsflygplanet F‑35B. Den planen stoppades när Ankara uteslöts ur F‑35-programmet efter att ha köpt ryska luftvärnssystem av typen S‑400 – ett skeende som fångar Natos inre motsägelser: en medlemsstat köper strategisk materiel från alliansens främsta motståndare och blir därefter ett av de verktyg som alliansen använder för att signalera beslutsamhet.
Turkiet och tillverkaren Baykar gjorde om problemet till en möjlighet. Anadolu kan operera de obemannade stridsflygplanen Bayraktar TB‑3 och Kızılelma, samt helikoptrar. Det ger Nato en havsbaserad, uthållig förmåga för underrättelseinhämtning, övervakning och spaning, och en begränsad förmåga till bekämpning, utan den logistiska svans och det politiska besvär som följer av att skicka stora markförband. Styrkekommandot i Brunssum uppgav att Anadolu är det största fartyget i Natos Steadfast Dart-styrka (17 fartyg). Nato angav inte exakt ankomstdatum eller hur länge insatsen ska pågå, noterar Business Insider.
Eastern Sentry inleddes i september efter att ryska drönare enligt uppgift korsat polskt luftrum, vilket tvingade fram en militär reaktion. Sedan dess har allierade förstärkt med stridsflyg och örlogsfartyg i Östersjöområdet. Anadoulos utsegling passar in i ett mönster: när Europa vill ha ”mer försvar” snabbt köper man tid med sensorer, drönare och marin närvaro – system som kan roteras, fotograferas och presenteras i pressmeddelanden.
Det finns en strategisk logik. Drönare ger uthållighet och antal; de kan övervaka luftkorridorer, leda in avvisningsflyg och försvåra en motståndares planering till relativt låg merkostnad. De undviker också den inrikespolitiskt svåra frågan om mobilisering, upphandlingstider som mäts i årtionden och den obekväma prövningen om Europa faktiskt kan sätta upp och vidmakthålla tunga brigader i stor skala.
Men samma logik kan läsas mindre välvilligt: Natos mest skalbara svar är det som ser ut som förmåga, samtidigt som det skjuter upp den dyra delen – volym, ammunitionslager och utbildad personal. I den meningen är Anadolu ett flytande erkännande av att byråkratier kan få fram övervakning och spaning snabbare än de kan återuppbygga avskräckning.
Iran och Kina har också utvecklat koncept för drönarfartyg, och Portugal väntas få ett sådant senare i år, tillägger Business Insider. Framtidens ”närvaro” kan handla mindre om prestigefartyg och mer om vem som kan hålla billiga luftfarkoster i luften längst – medan andra fortsätter att gräla om anslag och basrättigheter.