Högsta domstolen stoppar Trumps tullar med stöd av IEEPA

Bara timmar efter att USA:s högsta domstol underkände Donald Trumps långtgående tullar, som vilade på en lagstiftning avsedd för internationella ekonomiska nödlägen, signalerade Vita huset att man ändå tänker fortsätta beskatta importen – men med andra juridiska krokar. Enligt The Guardian kallade Trump de domare som utgjorde majoriteten för en ”skam för nationen”, samtidigt som han berömde de skiljaktiga meningarna från Brett Kavanaugh, Clarence Thomas och Samuel Alito. Två av Trumps egna domartillsättningar, Amy Coney Barrett och Neil Gorsuch, hamnade i skottlinjen – vilket visar hur snabbt talet om trohet mot grundlagens ursprung kan förvandlas till anklagelser om illojalitet när det står i vägen för intäkter.

Sakfrågan är viktigare än invektiven. Enligt Reuters gick Trump vidare med att införa en global tull på 10 procent med stöd av en annan lagbestämmelse efter nederlaget i domstolen. The Guardian anger vilken: paragraf 122 i 1974 års handelslag, en sällan använd regel som medger tillfälliga importpåslag för att hantera problem i betalningsbalansen. Trump sade också att administrationen skulle inleda utredningar om ”orättvisa handelsmetoder” för att motivera ytterligare tullar.

The New York Times beskriver den bredare uppsättning lagrum som står till buds för en regering som vill behandla handeln som en exekutiv kassalåda. Paragraf 232 i 1962 års handelsutvidgningslag tillåter tullar med hänvisning till nationell säkerhet efter en utredning i handelsdepartementet. Paragraf 301 i 1974 års handelslag medger vedergällning mot utländska handelsmetoder efter en process hos USA:s handelsrepresentant. Varje spår har sina egna formkrav – utredningar, slutsatser, remissomgångar och ibland tidsgränser – men avgörande är att inget av dem kräver att kongressen röstar om den specifika tullsatsen.

När en juridisk teori faller, överlever målet genom ommärkning. Lagen om internationella ekonomiska nödlägen beskrev tullarna som ett ”nödläge”. Paragraf 232 beskriver dem som ”nationell säkerhet”. Paragraf 301 beskriver dem som ”orättvisa”. Paragraf 122 beskriver dem som ”tillfällig stabilisering”. Gemensamt är en verkställande makt som föredrar beskattning utan lagstiftning.

Nästa omgång domstolsstrider lär därför handla mindre om huruvida tullar är god politik och mer om huruvida lagarnas förutsättningar faktiskt är uppfyllda. Mål om paragraf 232 kan avgöras av om ”nationell säkerhet” tänjts till en slogan för industripolitik. Paragraf 301 kan angripas med förvaltningsrättsliga argument om processen hastas igenom eller beslutsunderlaget är tunt. Paragraf 122:s begränsningar – omfattning, varaktighet och de ekonomiska villkor som krävs – inbjuder till prövning om den används som plattform för en permanent global tull.

För importörer och konsumenter är konsekvensen dystert förutsägbar: även efter en förlust i högsta domstolen kan skatten dyka upp igen under en annan förkortning, med nya datum för efterlevnad och nya processkalendrar i domstolarna. I Washington är tullar inte så mycket en politik som ett återanvändbart verktyg för den verkställande makten. Kongressen förblir vid sidlinjen – utom när den i efterhand vill ta åt sig äran för att ha ”tagit i med hårdhandskarna”.