Kina gör nyårsgalan till reklam för statlig robotpolitik

Kina använde sin nyårsgala under vårfesten – rutinmässigt beskriven som världens mest sedda teveprogram – till att iscensätta en knappast subtil reklamsändning för sin industripolitik. El País rapporterar att programmet, som sågs av omkring 600 miljoner människor, innehöll hyperrealistiska människoliknande robotar i komiska sketcher och, mer minnesvärt, ett koreograferat inslag med kampsport där en trupp ”robotkrigare” utförde sparkar, volter, synkroniserade vapensekvenser och en final med en större enhet som svingade sablar.

Poängen var inte underhållning. Det var statlig signalering: ett tv-sänt livstecken för Pekings robotsatsning i ett läge där Washington skärper exportkontroller och Kina marknadsför ”självförsörjning” som om det vore en egenskap hos en konsumentvara. Georg Stieler, rådgivare inom robotik och automatisering, säger till El País att galans teknikinslag ligger i linje med regeringens strategier från ”Tillverkat i Kina 2025” till den fjortonde femårsplanen, och att företag som visas upp i programmet belönas med statliga kontrakt, investerarintresse och tillträde till marknader. Showen fungerar också som en inköpskanal.

Siffrorna som anges visar varför propagandan nästan skriver sig själv. Kina stod för nära 90 procent av de ungefär 13 000 människoliknande robotar som såldes globalt förra året, enligt Omdia-siffror som Reuters hänvisar till och som El País citerar. Morgan Stanley bedömer att Kinas försäljning av människoliknande robotar i år fördubblas till 28 000 enheter. Om det stämmer är det inte en berättelse om en ”häftig uppvisning”, utan ett tidigt skede av en hemmamarknad som framställs genom samordnat kapital, reglering och statliga inköp.

Pekings uttalade motiv är demografisk huvudräkning. Förenta nationerna beräknar att Kinas befolkning i arbetsför ålder minskar med mer än 20 procent – omkring 200 miljoner människor – till 2050, noterar El País. Inför detta satsar regeringen på att produktivitetsökningar genom robotik kan kompensera för ett åldrande samhälle. Nästa femårsplan, som väntas godkännas i mars, varnar enligt uppgift för att Kina måste vara redo för ”våldsamma stormar” – en formulering som bekvämt rymmer allt från sanktioner till ekonomisk inbromsning.

Samtidigt belyser galans robotkung fu regimens favoritutbyte: koreografi i stället för insyn. En iscensatt föreställning kan visa balans, drivning och styrkretsar under idealiska förhållanden; den kan inte avslöja styckkostnader, underhållsbördor, beroenden av leveranskedjor för sensorer eller om programvaran är robust utanför en teveateljé. Den visar inte heller det som avgör vid verklig användning: driftsäkerhet, säkerhetscertifiering, ansvar vid olyckor och de tråkiga men avgörande detaljerna när systemen ska fogas in i fabriker, lager och militär logistik.

Ett centraliserat system som misstror öppna marknader behöver ändå marknader – det föredrar bara att de administreras. Galans ”robotkrigare” är mindre en glimt av framtiden än en påminnelse om att när staten utser vinnare, utser den också berättelsen. Investerare och leverantörer applåderar; skattebetalarna får så småningom räkningen – sannolikt etiketterad, med patriotisk högtidlighet, som ”motståndskraft”.