Afrika

Motorcykelburna rånarligor dödar minst 50 i nordvästra Nigeria

Svag polis och långsam militär gör beskydd till handelsvara i byar som tvingas betala eller beväpna sig, staten svarar med fler vägspärrar som mest beskattar laglydiga medan våldsekonomin växer

Bilder

Gunmen on motorcycles kill at least 50 in northwest Nigeria: Report Gunmen on motorcycles kill at least 50 in northwest Nigeria: Report aljazeera.com

Minst 50 människor har dödats i nordvästra Nigeria sedan beväpnade män på motorcyklar angripit byar, enligt lokala företrädare som nyhetskanalen al-Jazira hänvisar till. Snabbt rörliga grupper anländer i små enheter, slår till mot flera bosättningar och försvinner sedan in i skogar eller genom glesbygdsstråk där statens närvaro är svag, innan säkerhetsstyrkorna hinner reagera.

De omedelbara detaljerna – dödstal som ofta stiger efter de första uppgifterna, nedbrända hus, människor på flykt – är viktiga. Men ännu viktigare är den affärsmodell som gör att överfallen ständigt återkommer. Räderna är inte ”banditväsen” i romantisk mening, laglösa äventyrare i utkanten av samhället. De är snarare ett rationellt svar på en förutsägbar miljö: svag polis, långsam militär insatsförmåga och lokalsamhällen som kan tvingas att betala.

Motorcykeln är det idealiska redskapet på en marknad där statens våldsmonopol mest finns på papperet. Den är billig, finns överallt, är lätt att underhålla och passar terrängen – smala stigar, buskmark, skogsbryn – där pansarfordon och byråkratiska försörjningskedjor blir en belastning. En handfull beväpnade män kan utöva makt över ett stort område, driva in kontanter eller boskap och straffa varje by som vägrar underkasta sig. När staten inte kan garantera skydd blir ”säkerhet” en lokal handelsvara – köpt genom informella betalningar, förhandlade vapenvilor och i ökande grad genom lokalt självförsvar.

Det är den del som regeringar sällan vill säga högt: när den officiella tryggheten fallerar blir människor inte pacifister; de blir kunder. De betalar för beskydd, de beväpnar sig eller de sluter upp bakom det lokala maktcentrum som kan avskräcka nästa räd. Det innebär en förskjutning från nationella institutioner till lokala nätverk – klan-, etniskt eller bybaserade – eftersom det är de enda som kan agera i den takt hotet kräver.

Det förutsägbara svaret från staten är fler truppförflyttningar, fler vägspärrar, fler pressmeddelanden. Men vägspärrar beskattar mest laglig rörlighet; motorcyklar och lokalkännedom tar andra vägar. Samtidigt skapar massgripanden och kollektiv bestraffning nya rekryter till den väpnade ekonomin. Varje tillslag som behandlar hela samhällen som misstänkta höjer värdet på privat beskydd.

Nordvästra Nigeria är inte så mycket ”utan styre” som styrt av konkurrerande våldsleverantörer, där staten är en aktör bland andra – ofta den dyraste och minst pålitliga. Tragedin är inte att ett monopol kollapsar, utan att monopolet aldrig levererade det som utlovades. Människor anpassar sig. Frågan är om makten i Abuja förstår att legitimitet är en tjänst, inte en paroll.