Skotskt auktionshus säljer halsjärn kopplade till slavhandel

Ett litet auktionshus i de skotska högländerna upptäcker att marknader i dagens Storbritannien bara tolereras när de handlar med ”rätt” sorts historia.

Enligt The Guardian har Cheeky Auctions i Tain, Ross lagt ut ett set halsjärn från 1700-talet med koppling till den omanska-arabiska slavhandeln i Östafrika, med en värdering kring 1 000 pund. Försäljningen presenteras uttryckligen som ”utmanande historia”. Auktionsförrättaren Marcus Salter menar att en försäljning tvingar fram en konfrontation med det förflutna i stället för att låta museer tyst magasinera föremålet. Han påpekar också en vardaglig men viktig sanning: ”Oavsett vad som händer kommer någon att tjäna pengar på det någonstans.”

Utsagan är både självklar och kättersk. Den moraliska invändningen från Labour-parlamentarikern Bell Ribeiro-Addy—som leder den partipolitiskt sammansatta parlamentsgruppen för afrikanska skadestånd—är att handel med sådana föremål innebär att man ”fortsätter att tjäna på slavhandeln” och att de ska ”betraktas med fasa”, inte behandlas som samlarföremål. En lokal kund, Nigel Murray, kallar auktionen ”vidrig” och tillägger att auktioner var sättet på vilket förslavade människor såldes, och att detta är att ”tjäna ännu mer pengar på det”.

Den rättsliga verkligheten är mindre tillfredsställande för dem som vill se ett snabbt stopp. Caecilia Dance, en Londonjurist som rådgivit i ärenden om återlämnande av konst plundrad av nazisterna, säger till The Guardian att det inte finns ”någon särskild lag mot” att handla med föremål kopplade till slaveri. Det är centralt, eftersom konflikten egentligen inte handlar om ett enda set bojor utan om huruvida politiska aktörer kan skapa ett slags faktisk förbudsgods genom opinionstryck, regler hos förmedlingstjänster och hot om skadat anseende.

Salter säger att de stämt av med försäljningsplattformen och fått beskedet att kedjorna räknas som ett ”historiskt föremål” och därför är tillåtna. Det är den moderna censurens tysta ledning: inte parlamentet, utan betaltjänster, plattformar, försäkringsbolag och branschorgan som efter en snabb lydnadsprövning avgör vad som ”får” förekomma.

Om Storbritannien slår fast att vissa kategorier av historiska föremål bara får ägas av godkända institutioner blir följden förutsägbar: inte moralisk rening, utan en svart marknad med sämre proveniens, mer förfalskning och mindre dokumentation—precis motsatsen till vad seriösa historiker, arkivarier och även museer behöver. Förbud tar inte bort efterfrågan; de gör bara att de minst samvetsgranna leverantörerna gynnas.

Det finns ett sammanhängande alternativ som inte kräver kriminalisering av ägande: frivilligt ”förvaltarskap i allmänhetens intresse”, inklusive donation, försäljning eller långtidslån till museer i samråd med berörda grupper, som Dance föreslår. Men nyckelordet är frivilligt. När staten—eller dess utlagda moraliska tillsynsmän—börjar betrakta privat innehav som misstänkt blir gränsen mellan att ”utmana historien” och att sanera den ett politiskt beslut som upprätthålls med tvång.

Samma människor som insisterar på att samhället måste ”möta historien” kräver ofta att obekväma föremål ska försvinna ur vanlig handel och ur privata händer. Det är svårt att kalla det konfrontation när bevisen göms bakom institutionella dörrar.