Vinterstormar och översvämningar dödar i Västeuropa

Bilder

×

Flood waters of the Garonne River in the village of Couthures-sur-Garonne, in south-western France, on Thursday. Photograph: Lionel Bonaventure/AFP/Getty Images theguardian.com

Portugal flood drone loop theguardian.com

Donald Trump at the White House in Washington earlier this month as rules that regulate greenhouse gas emissions from vehicles were repealed in the US. Photograph: Will Oliver/UPI/Shutterstock theguardian.com

Cars partly submerged in flood waters on 15 November in Monmouth, Wales. Photograph: Christopher Furlong/Getty Images theguardian.com

Residents clean the street next to cars piled up after being swept away by floods in Valencia, Spain in October 2024. Photograph: Alberto Saiz/AP theguardian.com

‹ ›

Europa får ännu en produkt från sin politiska klass: klimatspel för gallerierna, med ansvaret omsorgsfullt utlagt på entreprenad.

I en rapport från översvämningsdrabbade delar av Västeuropa skriver The Guardian att återkommande vinterstormar har dödat människor i Spanien och Portugal, mättat marken i Frankrike och fört Storbritannien mot nya nederbördsrekord. De mänskliga detaljerna är brutalt lokala: i provinsen Málaga sveptes två vänner bort när de körde hem efter en middag, sedan den vanligtvis lugna floden Fahala förvandlats till vad borgmästaren kallade en ”okontrollerbar fors”. Deras frånvaro syns inte i bruttonationalprodukten, utan i en bokcirkel som saknar en medlem och ett kafé som förlorat sin konditor.

Vädret förändras; styrningen gör det inte. Samma artikel konstaterar att samtidigt som extremväder förvärras växer det politiska trycket att rulla tillbaka miljöregler – pådrivet av ytterhögerpartier och av nätverk med kopplingar till USA, såsom Heartland Institute. Under tiden exporterar USA sin egen energipolitiska linje: Donald Trump lämnar åter Parisavtalet och river upp de regleringsgrundande ställningstaganden som bär upp bestämmelser om fordonsutsläpp, medan USA:s energiminister Chris Wright (tidigare chef inom skiffergasutvinning) pressar Europa att mjuka upp regler om metanutsläpp och hållbarhet som kan försvåra amerikansk export av flytande naturgas.

Europas problem är inte brist på planer. Det är ett överskott av centraliserade måltal och ett underskott av hård, decentraliserad riskhantering.

Översvämningar är i första hand inte ett ”värderingsproblem” utan ett incitamentsproblem. Underhåll av dagvattensystem, skötsel av vattendrag, byggrestriktioner på översvämningsslätter och prissättning i försäkringar är oglamoröst, djupt lokalt och politiskt smärtsamt, eftersom kostnaderna hamnar på identifierbara väljare och fastighetsägare. Den europeiska reflexen blir därför att flytta arbetet uppåt, in i Brysselformade regelverk: ramverk för koldioxidpriser, hållbarhetsredovisning och stora industristrategier. Sådant kan kungöras från talarstolar; det kräver inte att man säger åt en kommun att sluta bevilja bygglov i en dalgång som regelbundet svämmar över.

Resultatet blir ”klimatpolitik utan egen insats”: tjänstemän samlar anseendepoäng på ambitiösa regelböcker, medan den fysiska nedsidan – förstörda hem, döda bilförare, krossade småföretag – landar hos individer och lokalsamhällen. När räkningen kommer har samma system som centraliserade den moraliska äran decentraliserat skadan.

En invändning är inte att klimatrisker är påhittade, utan att Europa fortsätter behandla dem som en varumärkesövning. Om regeringar vill bygga motståndskraft bör de sluta subventionera förnekelse genom felprissatt risk. Det innebär att låta försäkringsbolag ta betalt för vad översvämningsutsatthet faktiskt kostar (och låta priserna disciplinera markanvändningen), kräva tydligt ansvar för vårdslös planering och flytta ansvar ned till den nivå där misslyckanden är synliga.

Europa kan fortsätta skriva klimatregler. Men tills man börjar rikta incitamenten mot grundläggande riskhantering kommer man att fortsätta upptäcka att varningar om ”absolut vaksamhet” inte tömmer floder, förstärker broar eller väcker liv i dem som sveptes bort på vägen hem.