Studie med hjärnscanning finner oförändrad samordning när tvåspråkiga mammor byter språk med barn

En liten neurovetenskaplig studie används nu som lugnande besked i föräldradebatten: tvåspråkiga mödrar som växlar språk ”förstör” inte anknytningen. Enligt Euronews har forskare vid University of Nottingham registrerat så kallad hjärnsynkroni mellan mor och barn medan tvåspråkiga mödrar lekte med sina barn och växlade mellan moderns modersmål och engelska. Artikeln, publicerad i Frontiers in Cognition, rapporterar ingen meningsfull minskning i synkroni när paret byter till andraspråket.

Upplägget är okomplicerat och, inom sin snäva ram, intressant. Femton mor–barn-par deltog i en 45 minuter lång session uppdelad i tre faser: interaktiv lek på moderns modersmål, interaktiv lek på engelska och därefter självständig lek i tystnad. Både mor och barn bar mössor som mätte förändringar i syrsatt blod i hjärnbarken, en metod som kallas funktionell nära-infraröd spektroskopi och som indirekt sluter sig till nervaktivitet via blodflöde. Synkronin var starkare under interaktiv lek än under självständig lek, särskilt i pannloberna som kopplas till exekutiv kontroll och känslor, och huvudresultatet är att synkronin inte skilde sig nämnvärt mellan språken.

Men den politiska och föräldrakulturella slutsatsen (”oroa dig inte, tvåspråkighet skadar inte anknytningen”) vilar på en stapel av operationella definitioner. Det studien faktiskt mäter är samvariation mellan två tidsserier från den nära-infraröda mätningen under en strukturerad lekuppgift. Det är inte samma sak som trygg anknytning, föräldrakänslighet, långsiktiga utfall för barnet eller ens hur varm en förälder känner sig när hon talar ett andraspråk. Studien handlar om en specifik neurofysiologisk ställföreträdare för samordning under kontrollerade förhållanden, inte om ”anknytning” sådan den förstås i vardagligt språk.

Metodbegränsningarna är dessutom reella. Med n=15 är den statistiska styrkan låg, variationen mellan familjer svår att se och alla frågor om undergrupper – föräldrar med lägre språkfärdighet, barn som inte varit tvåspråkiga från början, känsloladdade samtal, tillsägelser, konflikt – blir i stort sett spekulation. Euronews noterar att författarna själva tar upp ”känslomässig distans” som ofta rapporteras av personer som lärt sig andraspråk sent, och efterlyser forskning över olika färdighetsnivåer och sammanhang.

Därutöver finns en mer grundläggande invändning: den nära-infraröda metoden är känslig för rörelse och ytligt blodflöde, och en leksituation är knappast stilla. Forskare kan och brukar korrigera för mätfel, men signalen förblir en ställföreträdare. ”Synkroni” beror på hur data förbehandlas, vilka tidsfönster man väljer och hur man statistiskt definierar kopplingen. Ändras analyskedjan kan också berättelsen ändras.

Ändå går resultatet emot en vanlig byråkratisk reflex: att se användning av ett icke-dominerande språk som en brist som kräver åtgärd. Om något antyder studien att tvåspråkiga familjer mycket väl kan samordna sig även på ett andraspråk – åtminstone när föräldern behärskar språket och samspelet är samarbetsinriktad lek. Poängen är inte att neurovetenskapen har utfärdat ett intyg för tvåspråkigt föräldraskap, utan att tunn evidens ofta används för att motivera tjocka ingrepp i privatlivet.

Källa: Euronews; studie publicerad i Frontiers in Cognition.