Latinamerika

Ecuadors rosindustri exporterar felfria stjälkar i miljardtal

Växthusodling i Anderna drivs av låga löner och kemikalietunga kvalitetskrav, arbetarnas lungor och dalarnas vatten betalar notan när staten mest delar ut tillstånd

Bilder

Roses are sprayed before being sent abroad from Cayambe in Ecuador, the world’s third-largest exporter of the flowers. Exposure to pesticides and other agrochemicals used in flower farming can cause serious skin complaints, while most workers show symptoms of pneumonitis. Photograph: Johis Alarcón Roses are sprayed before being sent abroad from Cayambe in Ecuador, the world’s third-largest exporter of the flowers. Exposure to pesticides and other agrochemicals used in flower farming can cause serious skin complaints, while most workers show symptoms of pneumonitis. Photograph: Johis Alarcón theguardian.com
Patricia Catucuamba and Milton Navas are dairy farmers but started growing roses five years ago. They say they must diversify to survive. Photograph: Johis Alarcón Patricia Catucuamba and Milton Navas are dairy farmers but started growing roses five years ago. They say they must diversify to survive. Photograph: Johis Alarcón theguardian.com
Fertile soil and intense sun help flower farms thrive in Cayambe. Photograph: Johis Alarcón Fertile soil and intense sun help flower farms thrive in Cayambe. Photograph: Johis Alarcón theguardian.com
Some progress has been made in strengthening industry safety rules. Photograph: Johis Alarcón Some progress has been made in strengthening industry safety rules. Photograph: Johis Alarcón theguardian.com
Agrochemical waste and plastics used by flower farms in Cayambe, which contaminate soil and water. Photograph: J Alarcón Agrochemical waste and plastics used by flower farms in Cayambe, which contaminate soil and water. Photograph: J Alarcón theguardian.com

Ecuadors rosindustri säljer fulländning till utländska inköpare – och skickar notan till arbetarnas lungor och Andernas grundvatten. En rapport i The Guardian, daterad från La Chimba i Cayambe, skildrar hur exportblommornas maskineri gjort en höghöjdsdal till en zon av industriella växthus byggda kring ett enda löfte: felfria stjälkar i rätt tid.

Ecuador har blivit världens tredje största exportör av rosor och skickar ut mer än två miljarder stjälkar om året, efter Nederländerna och Colombia, enligt siffror som tidningen hänvisar till från Expoflores, den nationella sammanslutningen för blomproducenter och exportörer. Rosor står för ungefär två tredjedelar av landets blomproduktion.

Räkenskaperna är enkla: rosor är en exportvara med högt värde som kan ge större intäkter än traditionella grödor på mindre mark. För småbrukare är det budskapet. The Guardian följer mjölkbönderna Patricia Catucuamba och Milton Navas, som byggde ett växthus på 4 500 kvadratmeter på 3 300 meters höjd eftersom ”diversifiering inte bara är en strategi, det är överlevnad”. Men branschens fördel är inte bara vulkanjord och starkt solljus. Den omfattar också låga löner för ursprungsfolksarbetare och svag efterlevnad av arbetsrätten – fördelar som låter mindre som produktivitet och mer som en rabatt på människors liv och hälsa.

Det är i följdverkningarna som den ”perfekta rosen” blir en giftig produkt. The Guardian rapporterar om utbredd exponering för bekämpningsmedel och andra jordbrukskemikalier bland blomsterarbetare, med svåra hudbesvär och symtom som stämmer med lunginflammation orsakad av kemisk retning. Branschens kvalitetskrav – stora blommor, långa stjälkar, enhetligt utseende – driver kemikalieanvändningen, eftersom globala köpare bestraffar minsta skavank medan lokala producenter konkurrerar med just det yttre.

Vatten är den andra dolda insatsvaran. Rapporten noterar att utbyggnaden av rosodlingar är koncentrerad till vattenknappa delar av Anderna nordost om Quito. Växthus breder ut sig under vit plast, och regionens koppling till världsmarknaden är nu så fullständig att exporten inte bara går till USA och Europeiska unionen utan också till Kazakstan, som beskrivs som en omväg och försörjningsknutpunkt för Ryssland under kriget i Ukraina. Världspolitiken kan hålla efterfrågan uppe även när lokalsamhällen får brist.

Ecuadors stat framträder i berättelsen mest som en apparat för tillstånd och tillsyn som inte fungerar som rättighetsgarant. När kontrollen av arbetsvillkor är ”begränsad” och vattenförvaltningen inte förmår sätta ett pris på knappheten, blir den signal som betyder något den som sänds från utländska inköpsavdelningar med krav på kosmetisk fulländning.

Den här läsningen kräver inte att man romantiserar tillsynsmyndigheter; den kräver att man ser vad som händer när äganderätt och ansvar för hälsa och vatten är svaga. Då blir ”fri marknad” lätt en ledning som för över kostnader från lokalsamhällen till globala konsumenter. Rosorna anländer fläckfria. Räkningen stannar i Cayambe.