Susanna Sandberg: Ständig omidentifiering gör arbete och medborgarskap till villkorad åtkomst
Byråkratin lägger risk och obetalt merarbete på individen via påtvingade it-hjälpmedel, myndigheter och storarbetsgivare läcker uppgifter och misslyckas med upphandlingar men svarar med mer kontroll och övervakning
Bilder
”It-hjälpmedlen får mig att tänka på dementa patienter”
dagensmedicin.se
Susanna Sandberg, läkare vid hudkliniken på Centralsjukhuset i Karlstad, beskriver en modern förödmjukelseritual: att ständigt tvingas bevisa vem man är inför system som påstår sig ”hjälpa” en. I en gästkrönika i Dagens Medicin liknar hon erfarenheten av att ta sig fram bland obligatoriska ”it-hjälpmedel” vid att hantera patienter med demens – med skillnaden att förvirringen nu är konstruerad med flit och riktad mot fullt kompetenta vuxna.
Sandbergs irritation gäller inte tekniken i sig, utan den institutionella logik som byggs in i den. Identitetskontroll blir ett permanent misstänkliggörande: varje inloggning, varje omverifiering, varje andra faktor är en påminnelse om att systemets grundantagande är bedrägeri. Användaren behandlas som en fientlig aktör, medan organisationen som kräver bevis – ofta en som redan känner dig, anställer dig eller sitter på dina uppgifter – på ett märkligt sätt slipper visa vare sig kompetens eller tillförlitlighet.
Detta är samtidsbyråkratins tysta genialitet: den lägger över sin egen driftrisk på individen. Om inloggningsflödet fallerar, om programmet ligger nere, om behörighetsbeviset går ut, om identitetstjänsten krånglar, betalas kostnaden i användarens tid, stress och förlorat arbete – inte i organisationens anseende eller budgetrad. Sandbergs poäng är att ”hjälpmedlet” ofta är omöjligt att skilja från en hinderbana, där användaren utför obetalt arbete för att hålla institutionens digitala kuliss uppe.
Här finns en lärdom som Sveriges digitaliseringsivrare gärna missar. När tillgång till arbetssystem, vårdportaler, banktjänster eller offentliga tjänster görs beroende av allt mer invecklade identitetskontroller, förvandlar staten och stora arbetsgivare i praktiken det civila livet till ett villkorat tillstånd. Bördan är inte bara teknisk; den är moralisk. Du tvingas uppföra lydnad, om och om igen, på begäran, för att över huvud taget få handla.
Sandbergs demensliknelse träffar eftersom den fångar asymmetrin: en nära anhörig som borde känna igen dig frågar ändå, gång på gång, ”Vem är du?” Det är inte säkerhet. Det är institutionell glömska – omvandlad till styrmedel.
Samma organisationer som kräver obönhörlig identitetskontroll läcker rutinmässigt uppgifter, lägger ut system på entreprenad och misslyckas i upphandlingar. Ändå är motåtgärden sällan att krympa systemen, minska insamlingen av data eller förenkla åtkomsten. I stället blir receptet mer identitetsteknik, mer friktion, mer övervakning som norm – sålt som ”trygghet”.
Sandbergs krönika är en liten rapport från frontlinjen i en större förskjutning: från medborgarskap och anställning som ställning, till medborgarskap och anställning som fortlöpande omprövad åtkomst. När identitet blir ett dagligt prov behöver staten och dess närstående institutioner inte längre ta till öppet tvång. De kan helt enkelt neka tjänst – artigt, automatiskt och med ett ärendenummer till kundtjänst.