OpenAI räknar med 665 miljarder dollar i samlade förluster till 2030

OpenAI håller på att göra den så kallade ”revolutionen” inom artificiell intelligens till en fråga om balansräkningar och elnät. Det som hittills marknadsförts som lättviktig programvara visar sig i allt högre grad vara tung industri, med samma beroende av kapital, energi och tillståndsprocesser som vilken annan storskalig infrastruktur som helst.

Enligt The Decoder, som hänvisar till interna finansiella dokument återgivna av The Information, har OpenAI återigen skrivit om sina prognoser och räknar nu med en samlad kontantförbränning på cirka 665 miljarder dollar fram till 2030, ungefär 111 miljarder mer än den tidigare uppskattningen. Bolaget tror inte att kassaflödet blir positivt förrän 2030, då man räknar med ett positivt kassaflöde på omkring 39 miljarder dollar. Konkurrenten Anthropic uppges samtidigt sikta på att nå nollresultat redan 2028.

Siffrorna är inte främst bokföringskuriosa, utan ett stresstest av den kapitalstruktur som bär upp den generativa artificiella intelligensen. OpenAI:s uppdaterade modell innebär att den årliga kontantförbränningen accelererar från ungefär 25 miljarder dollar 2026 till 57 miljarder 2027, medan kostnaderna för träning av modellerna beräknas närma sig 440 miljarder dollar mot slutet av decenniet. Än mer talande är driftskostnaden för att leverera svar – den löpande kostnaden när användare nyttjar modellerna – som beskrivs ha fyrdubblats. Bolagets justerade bruttomarginal uppges ha fallit till 33 procent, jämfört med ett mål på 46 procent.

Det är här berättelsen spricker i mötet med verkligheten: marginalnytta har en marginalkostnad. Och den kostnaden mäts allt oftare i el, grafikprocessorer och brist på kapacitet i datahallar. När driftskostnaderna skenar börjar verksamheten likna ett energibolag snarare än ett programvaruföretag – men utan den stabilitet som följer av reglerade tariffer, förutsägbar avkastningsbas och politiskt accepterade prishöjningar när efterfrågan rusar.

OpenAI:s intäktsprognoser stiger, men kostnadskurvan stiger snabbare. The Decoder uppger intäkter 2025 på 13,1 miljarder dollar och prognoser på 30 miljarder 2026 samt 62 miljarder 2027, där abonnemang från privatpersoner väntas vara den största drivkraften och satsningen mot företag skalas upp kraftigt. Bolaget påstår sig ha 910 miljoner veckovisa aktiva användare och siktar på 2,75 miljarder till 2030 – siffror som låter som sociala medievisioner fastspikade på ett energikrävande industribygge.

Vem bär då risken? Den delas – och suddas ut – mellan jättar som tillhandahåller beräkningskraft, privata kreditgivare och obligationsmarknader som finansierar datahallar, samt stater som allt oftare byter etikett på subventioner och garantier och kallar det ”industripolitik” för att säkra konkurrenskraft i artificiell intelligens. I svensk kontext är det lätt att se hur notan kan hamna i offentlig sektor: elnätsförstärkningar, snabbspår i tillståndsprocesser och olika former av stöd kan socialiseras, medan uppsidan privatiseras och säljs in som nationell strategi.

Frågan om slutstationen är lika osentimental. Om förmågeökningar fortsätter kräva allt större investeringar och allt högre löpande kostnader pekar logiken mot antingen en konsolidering till några få kvasi-nyttigheter med privilegierad tillgång till el och kretsar, ett prissystem där hushåll och företag betalar mer öppet för varje levererat svar, eller en politisk räddningsaktion förklädd till ”kritisk infrastruktur”. Inget av detta liknar den friktionsfria, decentraliserade framtid som fortfarande säljs i reklam och produktvisningar.

OpenAI kan mycket väl bygga häpnadsväckande verktyg. Men den större ekonomiska berättelsen är att nästa gräns för artificiell intelligens inte bara handlar om algoritmer, utan om vem som blir sittande med räkningen när kostnaden för ”tänkande” börjar skala som tung industri.