Hundratals marscherar i Paris efter El Hacen Diarras död i polisförvar

En månad efter att 35-årige El Hacen Diarra avled i polisens förvar i Paris marscherade flera hundra personer på lördagen för att kräva ”rättvisa” och ”sanning”. Protesten, som enligt Le Monde rapporterades med hänvisning till AFP, riktades mot polisstationen i 20:e arrondissementet där Diarra dog under ett frihetsberövande i polisens förvar natten mellan den 15 och 16 januari.

Hur frihetsberövandet gick till är centralt, eftersom Frankrikes system för förvarstagande är utformat så att makt samlas, medan ansvar fördelas ut och blir svårare att utkräva. Diarra greps i närheten av det arbetarboställe där han bodde. Familjen hävdar att polisen använde våld. En grannes film, som Le Monde beskriver, visar två poliser med mannen på marken; en av dem, knästående, tycks slå honom två gånger.

Fem dagar efter dödsfallet inledde Paris åklagarmyndighet en rättslig utredning om ”avsiktligt våld som orsakat död” av en person med offentlig maktbefogenhet. Det är kraftfulla ord som ofta fungerar som ett vänteläge. Statens favoritformulering, i Frankrike liksom på andra håll, är att ”en utredning pågår”. Den signalerar aktivitet utan att nödvändigtvis leda till ansvar.

Den mest avslöjande detaljen är inte rubriceringen, utan det som saknas. Le Monde uppger att de kroppsburna kamerorna som poliserna bar inte gav några bilder, eftersom kamerorna påstås ha varit ur funktion på grund av urladdade batterier—en förklaring som åklagaren sade hade ”verifierats” av en polis, utan att klargöra vad ”verifierats” innebär i en kedja där poliser i praktiken intygar polisers uppgifter.

Diarra-familjens advokat, Yassine Bouzrou, har lämnat in en ytterligare anmälan om ”förstöring av bevis”. Han menar att batteriförklaringen är ”tekniskt omöjlig och misstänkt” och väcker möjligheten att bildmaterial förstörts eller undanhållits. ”Kamerafel” har blivit ett slags byråkratiskt mirakel: utrustningen finns för att skapa insyn, men tycks tappa kraft just när insyn vore obekväm.

Detta är ett strukturellt problem med statens monopol på polisiärt våld: den institution som använder tvång kontrollerar också dokumentationen av tvånget, den interna rapporteringen och ofta det första lagret av faktainsamling. Även när åklagare formellt är självständiga är de beroende av polisen för bevisinhämtning och operativa berättelser. Det beroendet är ingen sammansvärjning; det är arbetsordningen.

Själva demonstrationen—200 till 300 personer enligt AFP—var mindre än en tidigare marsch den 25 januari, som Le Monde beskriver som ”flera tusen”. Men frågan består därför att drivkrafterna består. När ansvar kan göras valfritt och bevis underhålls av dem som granskas blir ”förtroende” en reklamslogan snarare än en styrningsprincip.

Frankrike kan utlova reformer, nya rutiner, bättre kameror och bättre utbildning. Men den enklaste mekanismen för ansvarsutkrävande är fortfarande den som staten oftast gör motstånd mot: följder som är snabba, personliga och ofrånkomliga—inte proceduriella, institutionella och oändligt ”under prövning”.