Tyskland rustar upp i rymden med 35 miljarder euro till 2030
Satellitspaning SPOCK byggs med finska Iceye och Rheinmetall och säljs som avskräckning och samhällsberedskap, Berlin lovar undvika rymdskrot enligt Artemisavtalet men satsar på att blända och störa satelliter medan övervakning och leverantörsberoende växer
Bilder
The new space race: how satellites are reshaping Germany's defence
euronews.com
Tyskland rustar upp i omloppsbana, och som så många moderna upprustningsprojekt säljs det som en nykter reaktion på hot samtidigt som staten i tysthet vidgar sin aptit på övervakning, upphandling och beroende av industriella leveranskedjor.
Euronews rapporterar att försvarsminister Boris Pistorius har avsatt omkring 35 miljarder euro till och med 2030 för ”rymdförmågor”. Bundeswehrs chef för cyber- och informationsdomänen, viceamiral Thomas Daum, beskriver satelliter som kritisk infrastruktur: utan dem skulle man enligt honom inte ens kunna ta ut kontanter. Tyskland driver i dag ungefär åtta till tio satelliter, främst för spaning och kommunikation, däribland radarsystemen SAR-Lupe och SARah, men Daum menar att flottan är föråldrad.
Den närmaste huvudpunkten är en rymdbaserad spaningsförmåga med namnet ”SPOCK”, i drift sedan årets början. Den bygger på satelliter med syntetisk aperturradar från det finländska företaget Iceye, i samarbete med tyska Rheinmetall. Syntetisk aperturradar är övervakningsbyråkratens dröm: den ser genom moln, fungerar nattetid och gör jorden till ett ständigt uppdaterbart underlag för att upptäcka förändringar.
Officiellt är logiken ”avskräckning”. I praktiken ser avskräckning i rymden ut som avskräckning brukar göra: större anslag, fler entreprenörer, mer hemligstämpling och fler dataledningar som är svåra att granska. Daum beskriver icke-kinetiska motåtgärder i rymden – att blända optiska sensorer eller störa kommunikationslänkar – som den praktiska verktygslådan, eftersom att spränga satelliter skapar rymdskrot och politiska huvudvärkar.
Euronews noterar att Tyskland 2023 undertecknade de USA-ledda Artemisöverenskommelserna och därmed förband sig att undvika rymdskrot. Berlins doktrin blir då: förstör inte satelliten, gör den bara blind och döv. Hårdvaran överlever; ansvarsutkrävandet gör det inte.
”Dubbla användningsområden” är den magiska frasen som håller parlament tysta. Radaravbildning och säkra samband marknadsförs som motståndskraft för ”samhället”, men samma arkitekturer är utformade för militär inhämtning, övervakning och spaning. När systemen väl är uppskjutna är merkostnaden för att vidga insamlingen låg, och medborgarnas möjlighet att välja bort den är obefintlig.
Beroendekedjan är lika politisk. Radarkonstellationer kräver uppskjutningskapacitet, markstationer, kryptering, molnbaserad bearbetning och specialiserade komponenter – allt sådant som knyter nationell säkerhet till leverantörer och gränsöverskridande försörjningsvägar. En ”dag utan rymden”, som Daum kallar det, vore en katastrof; Tysklands lösning är att göra sig ännu mer beroende av rymden.
Rymden brukade vara en gräns för upptäcktsresande. År 2026 är den i allt högre grad en upphandlingskategori – med en fosterländsk logotyp, ett panelsamtal på säkerhetskonferensen i München och en nota till skattebetalarna.