Uzbekistan siktar på egen minisatellit 2028 och egen astronaut

Uzbekistan vill ha en egen nationell satellit och, på sikt, en egen astronaut. Planen ser blygsam ut på papperet – en kubsatellit av typen 6U år 2028 och en 10–14 dagar lång bemannad rymdfärd i samarbete med utländska partner – men är också en välbekant politisk produkt: ”rymdstatus” som säljs in som suveränitet.

Euronews rapporterar att Tasjkent har bekräftat målet att 2028 skjuta upp en inhemskt utvecklad 6U-kubsatellit med namnet Mirzo Ulugbek, samtidigt som man tar fram en ram för att skicka en uzbekisk astronaut på en kortare resa. Företrädare beskriver båda projekten som satsningar på ekonomisk och institutionell kapacitet. De hävdar att efterfrågan på data från fjärranalys har tredubblats på fem år och att mer än tio statliga myndigheter samt alla regionala förvaltningar nu använder satellitövervakning för jordbruk, naturresurser och planering.

Tekniskt sett kan en 6U-kubsatellit – ungefär 10×20×30 centimeter och under cirka 12 kilogram – bära en ansenlig nyttolast med småsatellitmått mätt, exempelvis kameror för jordobservation, försök med kommunikation eller tekniska demonstrationer. Men den ger inte oberoende av sig själv. Uppskjutningen köps fortfarande externt, banpositioner och samordning av radiofrekvenser kräver internationella processer, och den verkliga hävstången ligger i markinfrastruktur, rättigheter till data och förmågan att snabbt utveckla ny hårdvara utan att varje misslyckande blir en nationell skandal.

Företrädare för Uzcosmos, citerade av Euronews, beskriver kubsatelliten som en ingång som kräver ”relativt måttliga investeringar”. Tyngdpunkten i början är utbildning: sju uzbekiska masterstudenter studerar vid Kyushu tekniska institut i Japan, en lärosäte med erfarenhet av att ha skjutit upp dussintals kubsatelliter. Studenterna arbetar med praktiska delsystem – kommunikationslänkar, kameranyttolast, attitydbestämning och styrning – vilket antyder ett seriöst försök att bygga ingenjörskunnande snarare än att bara köpa en nyckelfärdig satellit.

Samtidigt är det astronautrubriken som gör incitamenten farliga. En 10–14 dagar lång bemannad rymdfärd – nästan säkert inköpt som en plats i ett partnerprogram – gör lite för den inhemska förmågan om den inte kopplas hårt till experiment, utveckling av nyttolaster och en kedja av ingenjörer som kan omvandla uppdraget till återanvändbar kunskap. Annars blir det den dyraste tänkbara fotomöjligheten: en flagga i tyngdlöshet och en inhemsk propagandafilm.

Invändningen här är inte att vara emot rymden, utan att vara emot prestige som budgetpost. ”Nationella program” drar till sig intressejakt: upphandlingar med specialregler, politiskt skyddade leverantörer och mått som ser bra ut i televisionen snarare än i laboratoriejournalen. Om Uzbekistan håller programmet litet, modulärt och öppet för kommersiella samarbeten – och behandlar satellitdata som en insatsvara för verkliga marknader snarare än som en trofé – kan en kubsatellit vara en rimlig start.

Om det i stället glider över i statsteater lär landet upptäcka industripolitikens grundlag: man kan subventionera en berättelse hur länge som helst, men man kan inte subventionera fysiken.