Företagsledare lämnar när gamla kopplingar till Jeffrey Epstein blir belastning

Ett skådespel spelas upp på nytt i det amerikanska storföretagandet: Jeffrey Epsteins namn dyker upp, och plötsligt hittar styrelserummen en moralisk ryggrad. Enligt Der Spiegel avgår eller petas en växande skara affärsprofiler och chefer när äldre kopplingar till Epstein prövas på nytt – från storfinans och hotellbransch till teknikvärlden.

Det handlar mindre om ”ny information” än om ”nya drivkrafter”. Epsteins umgänge var knappast okänt för den som hade en kalender full av givarmiddagar, tillgång till privatflygterminaler eller rörde sig i den sortens kretsar där kontakter är valuta. Det som förändras är företagens interna riskbedömning: när ett namn blir giftigt behandlas anseendeskandaler som banker behandlar en dålig kredit – man skriver ned värdet, isolerar problemet och ser till att någon annan tar smällen.

Der Spiegel beskriver hur efterspelet slår mot flera sektorer, däribland Goldman Sachs och Hyatt, och att det även berör den bredare teknikkretsen. Den intressanta frågan är inte varför chefer kliver åt sidan när rubrikerna blir för högljudda, utan varför institutioner så ofta låtsas bli överraskade. Stora organisationer har regelefterlevnadsavdelningar, externa jurister och rutiner för att ”känna sin kund” som kan återskapa en motparts levnadshistoria in i minsta detalj – ned till ett foto från en skolårsbok – när de anser det mödan värt.

Det är just detta som förtjänar att granskas: aktsamhetsprövning är inte en neutral process, utan en budgetpost som används selektivt. När en relation är lönsam tolereras oklarheter och pappersarbetet sägs vara ”under handläggning”. När relationen blir kostsam kan samma organisation plötsligt hitta handlingar, tidslinjer och måttstockar.

Moralpanik förvandlas till ett verktyg för regelefterlevnad: anseendeskandaler blir ett internt styrmedel som ersätter verklig öppenhet om hur maktnätverk fungerar. Det är enklare att offra individer – en avgång i taget – än att publicera en tydlig karta över de affärsrelationer som byggdes, underhölls och tjänade pengar i fullt dagsljus.

Poängen är inte att företag är särskilt hycklande – hyckleri är en allmänmänsklig resurs. Det är att centraliserade institutioner, offentliga som privata, alltid optimerar för självbevarelse. De kommer inte frivilligt att redovisa nätverkens verkliga struktur om de inte tvingas av konkurrens, bevisupptagning i domstol eller visselblåsare. Och även då försöker de rama in det som ett avgränsat misslyckande av ”några ruttna äpplen”, snarare än som en förutsägbar följd av slutna elitmiljöer.

Epsteins funktion, år efter sin död, är att han erbjuder en bekväm moralisk berättelse: en skurk, en utrensning, en rening. Vad den mer sällan ger är det enda som marknader och medborgare faktiskt behöver – ansvar i form av kontrollerbara handlingar: vem som gjorde affärer med vem, på vilka villkor, via vilka mellanhänder och vilka interna kontroller som godkände uppläggen.

Tills det blir norm kommer företagens ”etik” att förbli vad den ofta är: en avdelning för varumärkesvård med en personalfunktion som verkställande arm.