Macron vill reglera sociala mediers spridningslogik med krav på insyn i rekommendationssystem

Frankrikes president Emmanuel Macron har lanserat vad som kan bli Europas nästa uppgradering av åsiktskontrollen: inte bara granska innehållet, utan själva spridningslogiken. Vid ett tal i New Delhi avfärdade Macron invändningar om ”yttrandefrihet” som ”rent skitsnack” om inte plattformarna ger insyn i sina algoritmer, enligt Fox News. Måltavlan är alltså inte enbart vad användare säger, utan hur flöden rangordnar, rekommenderar och förstärker det.

Detta är en påtaglig skärpning. Traditionell censur handlar om borttagningar: avstängningar, nedplockningar och straff för enskilda inlägg. Macrons krav flyttar striden till rangordningsskiktet – det osynliga maskineri som avgör vad som över huvud taget blir synligt i stor skala. Kontrollerar man rekommendationssystemet kan man låta ”yttrandefriheten” bestå på papperet, samtidigt som räckvidden stryps i tysthet. Användaren får tala; publiken kommer bara aldrig.

Macron menar att algoritmer bär på skevheter och att de demokratiska följderna kan bli ”enorma” om allmänheten ”inte har en aning” om hur systemen tas fram, prövas, tränas och vart de leder användarna. Han säger sig inte vilja att bolagen avslöjar affärshemligheter, men vill göra systemen ”genomskinliga”, och motiverar det med allmän ordning samt att begränsa rasistiskt eller hatfullt innehåll.

Problemet är att ”genomskinlighet” inte är ett enda tekniskt föremål. Det är stor skillnad mellan möjligheten till granskning och att staten får en läsbar ritning.

Granskbarhet kan innebära prövning av utfall: att oberoende forskare och användare kan kontrollera om ett system systematiskt trycker ned vissa åsikter, om det premierar upprördhet eller om det diskriminerar – utan att avslöja modellernas interna vikter, rangordningsfaktorer eller detaljer som kan utnyttjas av den som vill manipulera systemet. Det kan också handla om återkommande, reproducerbar redovisning: tydliga mått på räckvidd, nedprioriteringsgrader, felgrader och hantering av överklaganden.

Politisk ”genomskinlighet” betyder däremot ofta privilegierad insyn: att tillsynsmyndigheter och närstående organisationer får inblick i – och så småningom inflytande över – vilka reglage som finns och hur de kan användas. När staten kräver att få ”förstå” rangordningen, kan den också kräva att få ”rätta” den. Och när ”rättandet” blir politik, blir plattformen en verkställande arm åt den koalition som för stunden definierar ”allmän ordning”.

Macron driver också åldersbaserade begränsningar för sociala medier; franska lagstiftare har antagit en lag om att förbjuda sociala medier för barn under 15 år, rapporterar Fox News. Den lagstiftningslinjen passar väl ihop med algoritmkraven: kan man inte förbjuda en plattform rakt av, kan man ändå styra dess utfall, dess inträde och dess synlighet.

Regeringar kräver insyn i privata system samtidigt som de bygger egna ogenomskinliga påverkansapparater – genom upphandlingar, påtryckningar och informella kanaler med ”betrodda” anmälare. En ordning kan samtidigt förneka censur med trovärdighet, eftersom dämpningen sker uppströms, inne i rangordningsreglagen, bakom ”säkerhets”-paneler och utanför den juridiska kategorin ”innehåll”.

Tyngdpunkten kan ligga på rättssäkerhet, tydliga ansvarregler och användarval – inklusive öppna protokoll och verklig konkurrens – i stället för att göra flödesalgoritmer till ännu en reglerad nyttighet styrd av politisk smak.