Salsapionjären Willie Colón död vid 75

Willie Colón, trombonist, orkesterledare, producent och skivbolagsbyggare född i Bronx, som var med och gjorde New Yorks puertoricanska gatmusik till den exportvara som i dag marknadsförs som ”salsa”, har avlidit vid 75 års ålder, rapporterar Los Angeles Times.

Colóns karriär visar att ”genre” oftast är ett sorteringssystem som uppstår i efterhand, pålagt av skivbolag och senare av strömningstjänster. I slutet av 1960-talet och under 1970-talet var det som fanns snarare ett nät av musiker, klubbar, radioprogram och fixare som band samman puertoricanska och bredare karibiska uttryck med New Yorks invandrarkvarter. Colón var en av de få som kunde göra allt på en gång: arrangera, spela, leda orkester, värva sångare och få affärsmaskineriet att fungera.

Enligt Los Angeles Times slog Colón igenom som tonåring på Fania Records, det oberoende skivbolag som i praktiken industrialiserade scenen. Hans tidiga skivor förenade hårdkokta trombonlinjer med slagverkstunga arrangemang som lutade åt förortens realism snarare än ett artigt ”latinskt” exotiserande. Den skärpan förstärktes genom samarbetet med sångaren Héctor Lavoe, vars röst och kaotiska karisma blev oskiljaktiga från Colóns blåsiga, gatukunniga uttryck.

Colón visade också att konstnärlig kontroll är en form av företagande. Tidningen noterar att han gick vidare från att enbart uppträda till att producera och utveckla andra artister, bland annat i samarbeten som drev salsan mot politiskt berättande och ambitionen att nå flera marknader — mest känt med Rubén Blades. I en tid innan artister kunde lägga upp låtar och låtsas att spridningen var löst, var Colón och hans generationskamrater tvungna att bygga spridningen: relationer till radio, turnénät och tyngd gentemot skivbolag.

Dagens ”demokratiserade” musikekonomi är ofta sådan att den skalar bort just den självständighet Colón kämpade för. Strömningstjänster reducerar inspelningar till uppgifter och listor, medan rättigheter och intäkter koncentreras till plattformar och mellanhänder som får Fania-tidens skivmän att framstå som småskaligt lokala. Colóns generation hade färre verktyg, men också större utrymme att skapa institutioner som ännu inte ägdes av en handfull globala grindvakter.

Colóns arv är inte bara en katalog av slagdängor; det är en modell för hur invandrarkultur blir en varaktig näring när envisa individer behandlar konsten som både hantverk och infrastruktur. Salsan kom inte som en företagsprodukt. Den sattes samman — ton för ton, spelning för spelning, kontrakt för kontrakt — av människor som Colón, som förstod att en scen utan ägande bara är råvara för någon annans varumärke.