Australiens botaniska trädgårdar gör turistattraktion av likblomma som stinker ruttnande kadaver

Australien håller på att göra en av naturens minst säljbara strategier – att lukta som ett ruttnande kadaver – till en mindre turistframgång.

Enligt The Guardian har så kallade likblommor (titanarum, Amorphophallus titanum) blommat med ovanligt hög frekvens runt om i Australien, med mer än ett dussin blomningar rapporterade bara under 2025. Blomningen är berömt sällsynt och kortvarig: växten kan behöva 10–12 år för att ge sin första blomma, och även då finns inga garantier för att en knopp faktiskt blir en blomning i stället för ett blad. När den väl blommar avger den värme och sprider en stank avsedd att locka asätande insekter – ett evolutionärt knep som nu görs om till levande underhållning.

The Guardian beskriver hur botaniska trädgårdar har spelat med i spektaklet genom att ge plantorna kändisartade ”personor” (Putricia, Stinkerella, Smellanie) och därmed förvandla en biologisk händelse till ett delbart besökstillfälle. I Sydney bildade ”Putricia” köer; på andra håll marknadsförde trädgårdarna blomningar som om de vore produktlanseringar. Lockbetet är delvis en fråga om knapphet: blomman kan slå ut bara i en eller två dagar, och lukten – som jämförts med svettiga strumpor, blåmögelost och jäst kål – når sin topp snabbt.

Adelaide har vuxit fram som ett centrum för förökning. South Australias botaniska trädgårdar, berättade trädgårdsmästarkuratorn Matt Coulter för The Guardian, har nu mer än 250 plantor i flera generationer – möjligen den största samlingen i Australien, och kanske i världen. Omfattningen spelar roll eftersom titanarum är hotad i sin naturliga miljö, Sumatras regnskogar, och odlade samlingar blir allt oftare platsen där fortplantning och genetisk kontinuitet faktiskt sker.

Men berättelsen handlar också om hur institutioner lär sig att tjäna pengar på kontrollerat äckel. Titanarumens blomning är oförutsägbar och kräver klimatstyrd skötsel och tålmodig odling av enorma underjordiska knölar som kan väga upp till 75 kilo. Att flytta plantor från växthus till offentlig visning är stressande och riskfyllt, noterar The Guardian – ändå gör trädgårdarna det, eftersom vinsten är besöksströmmar, medieuppmärksamhet och en känsla av medborgerligt deltagande i något ”sällsynt” som kan planeras, biljettbeläggas och varumärkas.

Det är svårt att inte imponeras av växtens affärsmodell. Titanarum erbjuder varken skönhet, väldoft eller nytta; den erbjuder en upplevelse. Och som i mycket av upplevelseekonomin fungerar det därför att knappheten kurateras – av botaniska trädgårdar med anslag, personal och infrastruktur – snarare än att lämnas åt regnskogen.

Likblommans popularitet är en prydlig omkastning av modern naturvårdspolitik: i stället för att förbjuda, begränsa och skuldbelägga säljer trädgårdarna människor privilegiet att stå i kö för att lukta på förruttnelse. Naturen står för stanken; människan står för köhanteringen.