Världen

Berlinale ger Guldbjörnen till turkiskt drama som varnar för smygande auktoritärt styre

Filmfestivalen grälar samtidigt om Gaza och politisk renlärighet, skattefinansierad kulturinstitution prisar varning för utrensningar medan den övar egen utestängning

Bilder

İlker Çatak’s film tells the story of two luminaries of the Ankara theatre scene who lose their jobs after falling out of political favour. Photograph: Anadolu/Getty Images İlker Çatak’s film tells the story of two luminaries of the Ankara theatre scene who lose their jobs after falling out of political favour. Photograph: Anadolu/Getty Images theguardian.com
The runner-up Grand Jury award went to Emin Alper for Salvation, which is about a decades-old land feud in the Turkish mountains. Photograph: Fabian Sommer/EPA The runner-up Grand Jury award went to Emin Alper for Salvation, which is about a decades-old land feud in the Turkish mountains. Photograph: Fabian Sommer/EPA theguardian.com
Turkish-language drama "Yellow Letters" wins Berlin Film Festival's top prize Turkish-language drama "Yellow Letters" wins Berlin Film Festival's top prize france24.com

Berlins filmbransch har just delat ut sitt finaste pris till en film som varnar för ”smygande auktoritarianism”, samtidigt som festivalen själv förvandlades till ett politiskt gräl om Gaza. Berlinale är offentligt finansierad och kan därmed spela upp sitt moraliska skådespel på någon annans nota.

Vid den 76:e Berlin International Film Festival gick Guldbjörnen till Yellow Letters, ett turkiskspråkigt drama av den tyske regissören İlker Çatak, enligt The Guardian, France 24 och Euronews. Filmen följer två framträdande gestalter i Ankaras teaterscen vars äktenskap spricker efter att de förlorar sina arbeten när de hamnar i politisk onåd. Titeln syftar på de gula officiella avskedsbeskeden – byråkratins papper som dramaturgiskt grepp, och som påminnelse om att förtryck sällan börjar med kängor och batonger.

Juryns ordförande Wim Wenders sade att filmen gav juryn ”rysningar” med sina varningssignaler om despoti och repression som ”möjligen kan hända i våra länder”, rapporterar The Guardian. Produktionen spelades in i Tyskland – Berlin fick föreställa Ankara och Hamburg Istanbul – och framställdes uttryckligen som ”allmängiltig”, enligt samma uppgifter.

Resten av prislistan liknar en omsorgsfullt sammansatt kursplan. Silverbjörnen för bästa regi gick till Grant Gee för Everybody Digs Bill Evans, en svartvit film om jazzpianistens kamp mot beroende, medan Lance Hammers Queen at Sea, ett demensdrama med Juliette Binoche, belönades av juryn och gav skådespelarpriser, enligt The Guardian. Euronews och France 24 lyfter på liknande sätt fram festivalens betoning på intimt lidande och sociala begränsningar – säkra, lättolkade ämnen för institutioner som lever på moraliskt anseende.

Samtidigt undergrävde Berlinales eget politiska klimat dess självbild. The Guardian skriver att det tio dagar långa evenemanget ”överskuggades av en strid om politik i filmen”, kopplad till Gaza. Wenders fick själv kritik vid invigningen för uttalanden om film och aktivism. Festivalen hyllar en film om statligt drivna yrkesutrensningar, medan man samtidigt processar om vilka politiska ställningstaganden som är acceptabla innanför de egna grindarna.

Kulturorgan kan bli små stater. Med offentliga medel och politisk prestige utvecklar de egna mjuka sanktionssystem – signalering, angiveri, grindvaktande – samtidigt som de prisar konst som fördömer exakt dessa mekanismer när de utövas av regeringar man ogillar.

Yellow Letters kan mycket väl vara en stark film. Men Berlinales verkliga bedrift är mer metabetonad: att göra en varning om auktoritär glidning till en pokal – samtidigt som man i realtid visar hur snabbt en subventionerad institution lär sig förväxla dygd med foglighet.