Studentprotester flammar upp på Irans universitet när terminen börjar

Irans universitet har öppnat för en ny termin, och därmed återkommer ett problem för den islamiska republiken: studenter som inte ser lärosätena som en examensfabrik, utan som en tät samordningsmiljö. Enligt New York Times har protester blossat upp vid flera universitet, där studenter skanderat slagord mot regimen och beskrivit sin trots som en fortsättning på den protestcykel som med jämna mellanrum tagit fart sedan oroligheterna 2022.

Le Monde rapporterar om liknande scener i Teheran och hänvisar till iranska och regionala medieuppgifter om studenter som skanderar mot myndigheterna. Mönstret är inte nytt; det nya är tidpunkten. Demonstrationerna återkommer samtidigt som Washington skärper sin militära hållning gentemot Iran – ett yttre tryck som Teheran kan utnyttja i sin propaganda, och som regimkritiker kan tolka som ett smalt tidsfönster innan staten drar åt tumskruvarna ytterligare.

Regimens politiska ekonomi är repression. Den kan köpa tid med gripanden, avstängningar, övervakning och den sporadiska ”dialogkommitté” som mest tycks finnas till för att identifiera anstiftare. Ändå är campus en besvärlig terräng för total kontroll. Universitet samlar unga människor med överlappande nätverk, gemensamma oförrätter och – avgörande – vissa institutionella rutiner som gör en permanent nedstängning politiskt kostsam. Staten kan fylla områdena med säkerhetsstyrkor, men den kan inte göra det utan att signalera svaghet och förvandla föreläsningssalar till rekryteringslokaler för oppositionen.

Det skapar en katt-och-råtta-lek: studenter utnyttjar korta, kollektiva utbrott av handlingskraft – skanderande, sittstrejker, blixtdemonstrationer – medan myndigheterna förlitar sig på selektiva straff för att höja den personliga kostnaden för deltagande. New York Times noterar att studenterna med slagord och samlingar försökt signalera kontinuitet med tidigare protestvågor, snarare än att iscensätta en enda ”avgörande” konfrontation. Det är ett rationellt uppror på låg intensitet: håll rörelsen vid liv, tvinga staten att förbruka resurser och undvik att erbjuda ett enda tydligt mål.

Yttre militärt tryck komplicerar kalkylen. En amerikansk militär uppladdning kan ge Teheran den äldsta taktiken i statens handbok: att likställa missnöje med samröre och framställa inhemska motståndare som nyttiga idioter åt utländska fiender. Men den riskerar också att blotta regimens grundläggande sårbarhet: om ledningen måste förbereda sig för krig samtidigt som den slår ned inhemsk oro blir tvångsapparaten överbelastad och legitimiteten framstår ännu tydligare som konstgjord.

För Irans studenter är det strategiska vadet att decentraliserad mobilisering – svår att förekomma, svår att helt infiltrera – kan överleva återkommande tillslag. För regimen är vadet att fruktan fortfarande skalar bättre än mod. Historien antyder att båda sidor kommer att få rätt, ända tills den ena inte får det.