ICE-agent skjuter ihjäl amerikansk medborgare i Texas

Nästan ett år efter att en tjänsteman vid USA:s invandrings- och tullmyndighet sköt ihjäl en amerikansk medborgare i Texas har händelsen till sist nått den nationella pressen. Inte för att delstaten självmant redovisade vad som skett, utan för att handlingar och uppföljande journalistik tvingade fram uppgifterna.

Enligt CBS News sköts Ruben Ray Martinez, amerikansk medborgare, till döds av en tjänsteman vid invandrings- och tullmyndigheten under ett ingripande i Texas. Det avgörande är inte bara att en federal tjänsteman dödade en medborgare, utan att allmänheten till synes inte fick kännedom om det förrän nästan ett år senare. Den fördröjningen är själva nyheten: ansvarsutkrävande i gränssäkerhetsbyråkratin fungerar som en envägsventil.

Invandrings- och tullmyndigheten är en del av USA:s departement för inrikes säkerhet, en överbyggnad som skapades efter den 11 september och som byggts för snabbhet, slutenhet och rörlig behörighet. I praktiken har ”invandringskontroll” blivit en kringresande federal polismakt: tjänstemän verkar långt från faktiska gränser, ofta i samverkan med lokal polis, och med utredningsförfaranden som i stor utsträckning hålls inom myndigheten tills yttre tryck tvingar fram insyn. Resultatet känns igen från annan federal polisverksamhet: allmänheten får pressmeddelanden när det gynnar myndigheten, och pappersspår när det inte gör det.

En dödsskjutning aktiverar flera överlappande system – lokala åklagare, federala åklagare, departementets inspektörsmyndighet, interna disciplinutredningar och möjlig civilprocess. Men överlappning är inte detsamma som öppenhet. Den kan lika gärna innebära ansvarsdiffusion: varje instans kan med trovärdighet säga att den ”granskar”, ”avvaktar” eller ”inte är huvudansvarig”. När skytten är federal tjänsteman kan doktriner om tjänstemannaansvar och regler om federal behörighet dessutom göra vägen från fel till konsekvens smalare. Även när ett fall ”utreds” återstår frågan: utrett av vem, enligt vilka måttstockar och med vilken skyldighet att offentliggöra slutsatser?

CBS tar också upp ett separat fall med en man i Michigan som anklagas för att ha hotat tjänstemän vid invandrings- och tullmyndigheten. Den kontrasten är oavsiktligt upplysande: hot mot statens verkställare rör sig snabbt genom medier och åklagarled, medan dödligt våld från statens verkställare till synes kan bli liggande tyst i administrativa rör.

Slutsatsen är inte melodramatisk fientlighet mot polisen, utan en fråga om institutionsbygge. Myndigheter under departementet för inrikes säkerhet har fått vidsträckta befogenheter och budgetar med motiveringen att brådska kräver slutenhet. Det förutsägbara utfallet är att allmänheten får veta om de allvarligaste misslyckandena sent – om alls – medan maskineriet som producerade dem består. Om invandrings- och tullmyndigheten i praktiken ska fungera som en rikstäckande poliskår bör den tåla samma löpande granskning som krävs av lokala polismyndigheter, inte behandlas som en halvmilitär byråkrati vars misstag blir till ”handlingar” först när de slutat vara politiskt obekväma.