Brasilien och Indien sluter ramavtal om sällsynta jordartsmetaller

Brasilien och Indien har enats om ett nytt ramverk för samarbete kring kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller. Det säljs politiskt som ”strategisk autonomi”, men är en försäkring mot avbrott i leveranskedjorna när Kina har ett närmast monopol på förädling och raffinering.

Tidningen The Independent rapporterar att länderna undertecknat ett icke bindande samförståndsavtal som omfattar ömsesidiga investeringar, prospektering och gruvdrift samt även tillämpningar av artificiell intelligens. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva sade att utökat samarbete om förnybar energi och kritiska mineraler låg ”i kärnan” av överenskommelsen. Brasilien har världens näst största reserver av sällsynta jordartsmetaller, medan Indien samtidigt försöker bygga inhemsk kapacitet för magneter och förädling – en ambition som gång på gång krockat med den oansenliga flaskhalsen: separationskemi, inte malm i marken.

Avtalets politiska poäng är att diversifiera bort från både Kina och USA. Men ekonomin är mindre förlåtande. Sällsynta jordartsmetaller är inte sällsynta i geologisk mening; det som är sällsynt är tillståndsgiven, finansierad och fungerande separationskapacitet, plus den nedströms metallurgiska kunskapen som krävs för att i stor skala omvandla oxider till användbara legeringar och permanenta magneter. Den kapaciteten är kapitalkrävande, miljömässigt omstridd och starkt utsatt för politisk och regulatorisk risk – just den typ av risk som privata investerare prissätter hårt om inte staten tar över kostnaden.

Mot den bakgrunden är samförståndsavtal billiga. Den svåra frågan är vem som bär kostnaden för att bygga en alternativ värdekedja när Kina kan pressa priserna under uppbyggnadsfasen och senare strama åt tillgången. Om regeringar kliver in med subventioner, köpåtaganden eller förmånliga lån kan de skapa ett nytt beroende: inte av kinesiska raffinaderier, utan av inhemska budgetcykler och en industripolitik där fördelning av favörer blir en egen drivkraft.

The Independent noterar att Lula anlände till Indien med 11 ministrar och en stor företagsdelegation, kanske den största på någon av hans utrikesresor. Det är ett rättframmat tecken på att projektet lika mycket handlar om stat-till-stat-förhandlingar som om marknader som hittar effektiva leverantörer. Analytikern Oliver Stuenkel beskrev logiken som att ”ju fler partner, desto bättre” i en turbulent omvärld.

Brasiliens egen tullkonfrontation med Washington – utlöst av amerikanska åtgärder kopplade till rättegången mot tidigare president Jair Bolsonaro – har enligt The Independent skärpt Brasílias incitament att behandla mineraler som geopolitiskt påtryckningsmedel. Det kan fungera i förhandlingar, men bjuder också in i en välkänd fälla: att göra en komplicerad industriell utmaning till en diplomatisk slagfras.

Om Indien och Brasilien menar allvar blir nästa milstolpar inte fotograferingar, utan tillstånd för kemiska anläggningar, trovärdig avfallshantering, långsiktiga elavtal och privat kapital som är berett att gå med förlust i åratal utan att räddas av skattebetalarna. Tills dess fungerar överenskommelsen främst som en gardering: en deklaration om att båda vill ha ett alternativ till icke-kinesisk försörjning – utan att ännu betala hela premien.