Gazabor återvänder till åkrar vid israelisk skjutperimeter

Gazas bönder börjar så smått återvända till åkrar som Israel i praktiken har gjort till en skarp skjutzon, samtidigt som Hamas slår fast att varje ”väg” framåt måste börja med ett slut på israelisk ”aggression”. Den politiska retoriken är välbekant. Det som avgör vardagen – och maktförhållandena – är ekonomin.

Al Jazeera rapporterar att bönder tar sig tillbaka till jordbruksmark nära gränsen och till tidigare buffertområden, trots risken att bli beskjutna. De försöker få i gång produktion med skadade bevattningssystem, begränsad tillgång till insatsvaror och osäker framkomlighet. Det är inte bara symbolhandlingar om ”motståndskraft”. I ett område där import, bränsle och rörelsefrihet kan strypas av en yttre säkerhetsmakt blir lokal livsmedelsproduktion en av få delvis decentraliserade källor till förhandlingsstyrka.

Samtidigt signalerar Hamas, enligt Dhaka Tribune, att återuppbyggnad och styre inte kan skiljas från krigets villkor. Budskapet riktas lika mycket till givarländer och medlare som till den egna befolkningen: om Hamas kan rama in ”återuppbyggnad” som beroende av en politisk uppgörelse kan rörelsen kräva en plats vid bordet där tillstånd, fördelning och beskattning avgörs.

En ny uppskattning av dödstalen tillför ytterligare ett påtryckningsmedel. Norges NRK sammanfattar en analys publicerad i The Lancet av internationella forskare, däribland PRIO:s Håvard Hegre, som uppskattar omkring 75 200 våldsamma dödsfall mellan 7 oktober 2023 och 5 januari 2025. Det är betydligt högre än de cirka 49 090 som Gazas Hamasstyrda hälsomyndigheter rapporterade vid den tiden. Forskarna förklarar skillnaden med underräkning av identifierade kroppar och med enkätbaserade metoder i omkring 2 000 familjer. De noterar också ytterligare ”icke-våldsamma” dödsfall av hunger och sjukdom utöver huvudtalet.

I givarländernas politik är siffror inte bara en moralisk markering; de är en budgetbegränsning och en anseenderisk. Högre, trovärdiga dödstal ökar trycket att finansiera insatser – men skärper samtidigt granskningen av vem som ska kontrollera pengarna. Återuppbyggnadsmedel är aldrig neutrala: de skapar ekonomiska övervinster.

Kärnstriden handlar om strypunkter. Den som kontrollerar gränsövergångar, importtillstånd, bränslefördelning och säkerhetsgodkännanden kan ta ut monopolmarginaler på cement, stål, elverk, baslivsmedel och transporter. I Gaza fungerar ”säkerhetszoner” som en faktisk markpolitik: att förklara land för farligt att beträda är i praktiken detsamma som att reglera dess användning, och det förändrar utbetalningsmatrisen för bönder som måste välja mellan att så, skörda eller ge upp.

Därför spelar böndernas återkomst roll. Om jordbruket kommer i gång minskar beroendet av biståndskanaler som lätt politiseras. Om det misslyckas – därför att tillträdet är ryckigt, insatsvaror stoppas eller fälten hamnar i en informell buffert som upprätthålls med kulor – förblir Gaza en utifrån förvaltad ekonomi där den enda skalbara affärsmodellen är att navigera tillstånd och knapphet.

För europeiska regeringar och givare i Gulfstaterna är incitamenten besvärliga. De vill ha stabilitet och mindre migrationstryck, men de vill också kunna hävda att de inte finansierar någon väpnad aktör. Det driver pengar mot teknokratiska mekanismer och leveransmodeller med många entreprenörer – system optimerade för regelefterlevnad, pappersarbete och synlighet, inte för lokal självständighet. I en sådan ordning vinner ofta den aktör som bäst kan beskatta flaskhalsen, inte den som bäst kan bygga upp.

Gazas ”efterkrigsekonomi” återbildas, med andra ord, under eld: inte genom stora konferenser, utan genom vem som kan korsa en åker utan att skjutas, vem som kan få in en lastbil med gödsel, och vem som får stämpla tillståndet.