Pakistan bombar mål i Afghanistan efter självmordsdåd i Islamabad

Pakistan uppger att man genomfört ”underrättelsebaserade” anfall över gränsen in i Afghanistan efter en rad självmordsattacker, däribland ett dödligt bombdåd mot en shiamuslimsk moské i Islamabad som dödade 40 personer, enligt Al Jazeera och Le Monde. Islamabad hävdar att väpnade grupper som verkar från afghanskt territorium bär ansvaret; talibanregeringen förnekar att man ger dem skydd.

Le Monde rapporterar att Pakistan säger sig ha träffat sju platser som beskrivs som ”terroristläger och tillflyktsorter”, och att operationen också riktades mot en grupp med anknytning till Islamiska staten. Anfallen sker mot bakgrund av försämrade relationer mellan Pakistan och Afghanistan sedan talibanernas maktövertagande 2021, återkommande gränssammanstötningar och en landgräns som i stort sett varit stängd sedan mitten av oktober 2025, vilket slagit mot handel och vardagsliv i gränssamhällena.

Den omedelbara politiska logiken för Pakistan är enkel: efter spektakulära attentat belönas staten för synlig handlingskraft. Flyganfall är det snabbaste sättet att visa beslutsamhet, styra nyhetsflödet och lugna en inhemsk opinion som inte vill se en passiv regering. Men på längre sikt är incitamentsstrukturen mindre smickrande. Gränsöverskridande anfall köper ofta kortvarig avskräckning till priset av långvarig inlåsning: vedergällning, hårdnande berättelser som underlättar rekrytering till upprorsgrupper och en permanent upptrappningsstege som måste klättras på nytt efter nästa attack.

Det är ofta så ”underrättelsebaserade” operationer fungerar i praktiken: som en varumärkesetikett för våldsanvändning. Underrättelser är i grunden omöjliga för allmänheten att kontrollera, vilket minskar ansvarsutkrävandet och ökar frestelsen att använda militära insatser som signalpolitik snarare än som precis störning av nätverk. Om det strategiska målet främst vore att minska antalet attacker skulle det tyngre arbetet vara institutionellt: gränsförvaltning, incitament för lokalt samarbete och trovärdiga kostnader för dem som underlättar verksamheten – uppgifter som sällan ryms i ett pressmeddelande.

Kostnaderna sprids samtidigt ut. En februarirapport från Förenta nationernas mission i Afghanistan (UNAMA), som Le Monde hänvisar till, tillskrev 70 civila dödsfall och 478 skadade i Afghanistan under tre månader 2025 åtgärder som lades pakistanska styrkor till last. Även om Islamabad bestrider siffrorna ökar det förutsägbart det humanitära och anseendemässiga efterfallet den politiska friktionen med Kabul och höjer sannolikheten för bakslag.

Ekonomiskt fungerar gränsstängningen och militariseringen som en tull på en av regionens viktigaste informella handelsleder. När lagliga övergångar stängs blir smuggelleder mer värdefulla, och väpnade aktörer – som kan erbjuda ”skydd” och logistik – fångar upp vinsterna. I den meningen är kretsloppet självfinansierande: otrygghet skapar svarta vinster som finansierar mer otrygghet.

Pakistans anfall kan tillfredsställa den inhemska efterfrågan på resoluta åtgärder. Men som vid många antiterrorinsatser tar staten hem de politiska vinsterna nu, medan de nedströms kostnaderna – flyktingtryck, störd handel och en mer militariserad gränszon – skjuts över på skattebetalare och gränsbefolkning senare.