Thailand halverar normalsötma i kaffekedjors drycker

Thailand försöker göra landets närmast nationella tidsfördriv – att dricka socker – en aning mindre automatiskt.

Regeringen har fått nio stora kaffekedjor att lova att halvera den sockernivå som räknas som ”normal sötma” i vissa drycker, enligt The Guardian. I praktiken blir den gamla inställningen 100 procent den nya 50. Kampanjen säljs in som en folkhälsoåtgärd som ska ”skola om” smaklökarna i ett land där genomsnittskonsumtionen uppskattas till 21 teskedar socker per dag, långt över Världshälsoorganisationens rekommenderade gräns på sex.

Thailand har redan en sockerskatt som införts stegvis från 2017, med den sista etappen genomförd i fjol, riktad mot färdigförpackade sötade drycker. Mahidol-universitetets Pojjana Hunchangsith säger till The Guardian att skattens största effekt har varit omformulering av produkter: tillverkare sänker sockerhalten för att undvika högre skattesatser. Det är den prydliga delen av historien – ett mätbart ekonomiskt incitament och ett förutsägbart svar.

Den röriga delen börjar där regleringen tar slut. Gatuförsäljare och små kaféer, som säljer ett bländande utbud av sötade drycker som blandas på beställning – thailändskt te med kondenserad mjölk, tapiokapärlor, iskakao, ”rosa mjölk” – ligger i stort sett utanför skattesystemet. De kan behålla recepten intakta medan stora kedjor får bära kostnader för omformulering, omarbetade menyer, personalutbildning och kundernas missnöje.

Denna skevhet gör att ”hälsopolitik” i praktiken blir näringspolitik. Stora kedjor, med varumärkesrisk och juridiskt ansvar, rättar in sig; informella aktörer, med lägre synlighet och tunnare marginaler, lämnas i fred. Utfallet blir en statligt skapad konkurrensfördel för den minst reglerade delen av marknaden. Om målet är att minska sockerintaget är det en märklig konstruktion att undanta en stor sockerkälla – om inte den verkliga begränsningen är vad staten faktiskt kan kontrollera, snarare än vad som ger bäst resultat.

Nationalekonomiskt fungerar kampanjen som en skuggbeskattning som betalas i annat än pris. Konsumenter kan få mindre sötma för samma hyllpris, medan kedjorna lägger pengar på produktutveckling och justeringar i leverantörsledet. Kostnaderna syns inte som en uttalad avgift, men de dyker ändå upp – i marginalerna, i högre priser på andra varor, eller i ett smalare utbud.

The Guardian hänvisar till forskning av Khon Kaen-universitetets ekonom Phumsith Mahasuweerachai som tyder på att bara det att erbjuda kunder tydliga val för sötma får dem att välja mindre socker; kaloriuppgifter gjorde liten skillnad. Det är logiken bakom standardval: ändra vad som händer om kunden inte gör någonting. Det är också politiskt bekvämt. Standardval låter regeringar påstå framsteg utan att ta striden som öppna förbud brukar ge.

Thailands försök kommer att följas i hela Asien, där sockerskatter och ”knuffpolitik” breder ut sig. Frågan är om staten faktiskt minskar skadan – eller mest flyttar över kostnaden för pappersarbete och receptändringar på synliga kedjor, medan de minst reglerade fortsätter att hälla tre rågade matskedar i en plastpåse med is.