JPMorgan stänger Donald Trumps konton efter Kapitoliumupploppet

JPMorgan Chase har i en inlaga till domstol medgett att banken avslutade sin bankrelation med Donald Trump och flera Trumpanknutna bolag kort efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Medgivandet kom sedan Trump i förra månaden lämnat in en stämningsansökan på 5 miljarder dollar i en delstatsdomstol i Florida, enligt Fox Business.

I en skriftlig försäkran från Dan Wilkening, bankens högste administrativa chef för den globala bankverksamheten, uppger JPMorgan att man i februari 2021 meddelade Trump och olika verksamheter inom hotell- och restaurangbranschen att vissa konton skulle stängas. Brev daterade den 19 februari 2021 ska ha meddelat Trumps organisation att JPMorgan ”beslutat att avsluta sin bankrelation” och gav en tidsfrist till den 19 april 2021 för att flytta medel till andra banker. Breven angav ingen orsak.

Bankens försvar, så som Fox Business återger det, bygger i hög grad på standardvillkor i kontoavtal som tillåter uppsägning ”med eller utan skäl” efter skriftligt besked, samt på en vid ”god tro”-baserad prövningsrätt att neka transaktioner, frysa medel eller stänga konton när aktivitet strider mot interna riktlinjer. Dessa riktlinjer beskrivs som efterlevnad och riskhantering: regler mot penningtvätt, sanktionsregler, regler mot finansiering av terrorism, olagliga transaktioner och allmänna rättsliga krav.

Den intressanta frågan är mindre om JPMorgan hade avtalsrätt att säga upp en kund, och mer vad som händer när ett fåtal reglerade storbanker blir grindvakter för ekonomiskt deltagande. I praktiken är ”avbankning” inte bara en privat tvist; det kan fungera som en sanktion vid sidan av domstolsväsendet när den drabbades alternativ begränsas av marknadsstruktur och regelverk.

Bankernas drivkrafter pekar mot överdriven efterlevnad. Den förväntade kostnaden av att vara tillåtande — tillsynsgranskning, förelägganden, ryktesmässig skada, krav på riskminimering från motparter och intern karriärrisk för efterlevnadsansvariga — väger ofta tyngre än kostnaden av att vara överdrivet försiktig, som typiskt bärs av kunden. Spelteoretiskt blir en storbanks dominerande strategi att kapa kunder som skapar rubrikrisk, även om den juridiska grunden är svag, eftersom nedsidesrisken är asymmetrisk.

Trumps advokater hävdar att stängningarna var politiskt diskriminerande och att han i praktiken ”svartlistades”. De påstår också att Bank of America senare vägrade ta emot stora insättningar, vilket antyder ett bredare samordningsproblem i branschen även utan uttrycklig kartellbildning: om flera institut reagerar på samma tillsyns- och mediemiljö kan resultatet likna en kartellartad vägran att tillhandahålla tjänster.

Så här kan finansreglering i tysthet glida över i kontroll som tangerar yttrandefriheten. Staten behöver inte formellt förbjuda någon att delta i handeln; det räcker att sätta efterlevnadsbördan och ansvarsexponeringen så att privata banker rationellt gör det åt staten. Om Trumps stämning tvingar fram insyn i hur beslut om ”ryktesrisk” fattas — vem som eskalerar dem, vilket yttre tryck som utövas och vad tillsynsmyndigheter signalerar informellt — kan den avslöja mindre om Trump än om ett system där tillgång till betalningar och kredit behandlas som ett återkalleligt privilegium.