Åtta döda hittas på Medelhavets migrantleder

Ytterligare åtta döda har bärgats längs Medelhavets migrationsleder. Det är en dyster notis, men också en påminnelse om hur havet i praktiken har blivit en skattefinansierad ”dragningsfaktor”: en maskin som gör farliga resor mer genomförbara genom offentligt organiserade räddnings- och mottagningskedjor.

Enligt Al Jazeera hittades fem kroppar i Libyen efter att en båt med migranter kapsejsat utanför landets västkust. Tre andra bärgades i Grekland efter en separat händelse. Rapporteringen beskriver fortsatta överfarter och en stigande dödssiffra, där överlevande typiskt räddas och förs in i mottagningssystem.

Den politiska retoriken kring sådana dödsfall pendlar ofta mellan två tröstande berättelser: antingen att ”fler räddningsinsatser” löser problemet, eller att ”hårdare gränser” gör det. Båda berättelserna undviker den centrala incitamentsstrukturen: när stater och statligt närstående aktörer bygger tillförlitliga kedjor för sjöräddning, ilandföring och vidare hantering skapas en underförstådd försäkring för människosmugglarnas marknad.

I försäkringstermer betalas premien inte av den som tar risken. Migranterna bär inte hela den förväntade kostnaden för resan; det gör inte heller dem som säljer platser på överlastade båtar. Premien socialiseras: den bärs av europeiska skattebetalare som finansierar kustbevakning, övervakning, akutsjukvård, förvar, asylprövning, rättsliga överklaganden och långvariga välfärdsutgifter. Samtidigt privatiseras uppsidan: smugglare tar betalt i förskott; delar av kretsen av organisationer och entreprenörer får stabila anslag och bidrag; politiker skördar moraliska poänger och, i vissa fall, befolkningsinflöden som breddar statens klientbas.

Spelteori hjälper till att förklara varför dödstalen inte nödvändigtvis faller när den ”humanitära kapaciteten” byggs ut. Smugglarna anpassar sig efter mönster i kontroll och räddning genom att flytta rutter, sänka båtarnas kvalitet och öka lastfaktorn – eftersom sannolikheten att bli uppbringad eller räddad är en parameter i deras vinstoptimering. Om räddning blir mer sannolik kan marknaden bära större volymer med lägre kvalitet per överfart. Systemet kan därmed ge ett pervers resultat: fler avgångar och fler döda, även när enskilda räddningar lyckas.

Tragedin är inte att människor rör sig – det har människor alltid gjort – utan att Europas välfärds- och asylarkitektur gör migration till ett statligt hanterat program där kostnader vältras över och ansvar blir utsmetat. Privata transportörer, försäkringsgivare och hyresvärdar skulle ställa hårdare krav i urval och prissättning eftersom de själva tar förlusterna. Den offentliga sektorn kan däremot bygga ut ”kapacitet” och samtidigt skjuta notan till framtida budgetar och till lokalsamhällen som får hantera följderna.

Kropparna som nu hittats i Libyen och Grekland är därför inte bara en humanitär rubrik. De är den synliga kanten av en ordning som subventionerar risk, belönar mellanhänder och sedan låtsas bli förvånad när marknaden reagerar rationellt.