Trumpadministrationen deporterar asylsökande till tredjeländer de inte kommer från

Trumpadministrationen har breddat användningen av så kallade tredjelandsutvisningar: migranter skickas till länder de inte kommer ifrån. Det framstår som ett administrativt kringgående som flyttar den juridiska risken utomlands, samtidigt som man hemma kan visa upp ”handlingskraft” och hålla den inrikespolitiska berättelsen ren.

Tidningen The Independent återger, med hänvisning till nyhetsbyrån Associated Press, fallet Farah, en 21-årig homosexuell kvinna från Marocko som sökte asyl i USA. I Marocko är samkönade relationer kriminaliserade och kan ge upp till tre års fängelse. Farah uppger att hon flydde efter våldsamma angrepp från sin familj och sin partners familj, tog sig landvägen från Brasilien till USA:s gräns i början av 2025 och satt därefter frihetsberövad i nära ett år.

En migrationsdomare avslog hennes asylansökan men utfärdade ett skyddsbeslut som förbjöd avlägsnande till Marocko, med motiveringen att hennes liv skulle vara i fara. Farah säger ändå att hon blev belagd med handfängsel av den federala migrationspolisen och satt på ett flyg till Kamerun, ett annat land där homosexualitet är olagligt, innan hon till slut flögs tillbaka till Marocko.

Jurister som AP talat med beskriver upplägget som ett juridiskt kryphål: om USA är förhindrat att utvisa någon till hemlandet kan staten försöka avlägsna personen till ett tredje land, som i sin tur kan skicka personen vidare, eller låta vederbörande fastna i ett rättsligt ingenmansland. I Yaoundé, Kameruns huvudstad, uppgav advokaten Joseph Awah Fru att en förvarsenhet höll 15 utvisade från olika afrikanska länder, ingen av dem kamerunier. Han sade att samtliga nio personer på en flygning i januari hade skyddsbeslut utfärdade av amerikanska domare.

Detta är bokstavligen en utläggning på entreprenad. Den amerikanska staten möter en inhemsk budgetbegränsning (förvarskapacitet, domstolsköer, politiskt tryck att minska antalet ankomster) och en trovärdighetsbegränsning (domstolsbeslut och rättssäkerhet). Tredjelandsavlägsnande lättar på båda: de omedelbara kostnaderna minskar på hemmaplan och de svåraste moraliska och juridiska frågorna flyttas till rättsordningar med svagare skydd.

Incitamenten är enkla. För en administration som vill att färre ska försöka söka asyl är hotet inte bara utvisning, utan osäkerhet. Tjänstemän har signalerat att migranter kan hamna ”i ett valfritt antal tredje länder”, en avskräckningsstrategi som bygger på fruktan för godtyckliga utfall. Men godtycket är också ett styrmedel: det gör systemet mindre begripligt, svårare att angripa och därmed billigare att driva.

Den förutsägbara förlusten är rättsstatens princip att staten ska vara bunden av sina egna avgöranden. Om ett skyddsbeslut kan kringgås genom att byta etikett på destinationslandet blir beslutet en rekommendation – användbar som rättssalsteater, valfri i logistiken.

Européer bör följa detta noga. När en stor väststat normaliserar tredjelandsutvisning som administrativt verktyg blir det en mall: exportera ansvaret, behåll politiken. Humanitära åtaganden riskerar då att överleva främst som pressmeddelanden, medan det verkliga systemet optimeras för att vältra över kostnader och sända avskräckande signaler.